Julkänsla - en attitydsfråga!?

Julkänsla!

Så många gånger denna jul har jag fått kommentaren, "jag har ingen julkänsla i år!" På grund av obefintlig snömängd, på grund av regn, på grund av blåsten, på grund av tusen möjliga och omöjliga orsaker!

Jag har och har haft, som alla andra år, massor med julkänslor! Eftersom jag skapar dem inom mig. För mig är jul tända ljus, gemenskap med familjen, en gran, massa glitter. Och framförallt en tid att njuta! Att njuta av det vackra, av väntan inför julafton. En tid av förväntan och mys! En tid att bara vara innan det nya året drar igång med full fart!

Jag väntar inte på att julkänslan ska infinna sig. Och snö är en stor bonus, inget jag förväntar mig av julen!
Jag skapar min egen julkänsla! Utifrån de omständigheter jag befinner mig i.

Detta år blev julkänslan storm, gröna gräsmattor, omkullfallna träd, öppet hav med de vackraste och största vågorna, strömlöst och massor av levande ljus! I år blev det inte ens i närheten av ett liknande julfirande som förra året!

Men julkänslor har det flödat av!

Jul!

I'm driving home for Christmas
Oh, I can't wait to see those faces
I'm driving home for Christmas, yea
Well I'm moving down that line
And it's been so long
But I will be there
I sing this song
To pass the time away
Driving in my car
Driving home for Christmas

Hög Cracy Cat Lady nivå!!

En regnig och blåsig Luciadag firade jag jul med min söta kattflock

eftersom de kommer vara ensamma under julen

Jag slog in julklappar

De lekte med alla snören

Jag drack vin

De sörplade i sig mjölk

Jag åt räkor

De fick oxå smaka

Jag kollade på film och sov

De sov, mest hela dagen faktist

Förutom när de fick paket

Godis, som de faktist inte är bortskämda med

Då var de alla med och trängdes och mumsade

Vi hade en mysig dag, även om den nog sist och slutligen var

mer för mig

än för dem

Jul betyder mycket för mig

men inget för dem

Men godis och mjölk förstår de sig på :)

Min älskade kattflock!

Nu är det jul igen!

Indra!

Och jag börjar sakta men säkert tycka om henne

som en individ

som den hon är

När jag äntligen accepterat att hon inte är

och aldrig kommer vara

Telly

Jag tror ofta att sorg ska gå över fort

att jag kan gå vidare

om jag bara inte tänker

Jag ger det ingen tid

Jag rusar vidare med livet

och tror att sorgen försvinner om jag bara inte tänker

Sakta börjar jag förstå att det inte alltid är så

saker och ting måste få ta tid

måste få göra ont

måste få skava

Och man kan aldrig ersätta

Men när det en dag har börjat skava lite mindre

kan man älska på nytt

När tiden har gått

Och när jag idag samlade ihop tyglarna och vi galopperade upp för backen

då tyckte jag om henne för den hon är

När vi skrittade på långa tyglar den sista biten hem

då tyckte jag om henne just för att hon inte är någon annan

Indra <3

Ljuset från en ensam stjärna!

Det faller ett alldeles speciellt ljus från den här stjärnan

Den lyser så som ingen annan stjärna kan göra

Och ljuset för mig alltid tillbaka i tiden

Till ett flickrum

i ett barndomshem

Jag färdas dit så fort denna stjärna börjar lysa

Jag kan andas den där luften

Känna exakt vad jag kände där

Minnas den magiska känslan

Det spelar ingen roll hur lång tid som går

eller i vilket fönster jag hänger upp den där stjärnan

Den kommer alltid andas

frid

barndom

kärlek

och hopp!

Däckbyte!

Först kände jag mig duktig, och lite stolt

när jag och en vän satte igång och skulle byta däck på min bil

Jag tog i allt vad jag orkade men lyckades inte rubba muttrarna en millimeter

så inte heller min vän

Så vi fick ganska snabbt se oss besegrade

Jag ringde däckservice

Och väl där

kände jag mig väldigt liten och flickig

när fyra unga, starka män lyfte upp min älskade saab i luften och bytte däcken i ett nafs

"Lättaste bilen idag" sa de och skrattade

och tittade menande på mig

Aldrig känner jag mig så tjejig som i såna stunder när jag bara får titta på när killar fixar sånt jag inte själv klarar av...

Mamma och pappa!

Jag är hel när dom är här

Aldrig är tomheten så tom som den kvällen dom har åkt igen

Att kattvakts problemet löste sig samma dag som dom åkte och Finlandsbiljetterna beställdes för jullovet kändes väldigt skönt

Blod kommer alltid vara tjockare än vatten

Och min enda riktiga sorg i livet är inte få träffa dem så ofta som jag hade velat

En promenad genom frostigt vinterlandskap tog mig framåt igen

och det vackra med att se dem för sällan är att tillfällena när det händer

blir lite mer magiska

och aldrig utnötta

Fyllda med glädje

och ljus

Och snart är det Jul :)

Tack för att ni finns!!

Tänder ljus

Jag tänder ljus ikväll

för alla de älskade människor och djur som inte finns hos mig längre

Men lite speciellt

för farmor

och för mina fina hästar

Min fina tjej!

Vackra, fina Tassa!

Blond?

Ibland tror jag att jag kanske föddes blond...

En arbetskollega berättade för mig att Gekås i Ullared tydligen slog rekord förra helgen

29 miljoner!! sa hon

Oj, människor då eller? sa jag

Ja, eller nej, eller jo, eller pengar var det väl?

svarade hon lite förvirrat med en blick upp i taket

Innan vi tittade på varann och föll i gapskratt

29 miljoner

Glad utan orsak?

Inatt var den tillbaka, drömmen, som återkommer gång på gång nu. Inte identisk, men känslan är densamma hela tiden.

Jag flyr, jag blir jagad, jag försöker komma undan. Jag springer, men helt utan motstånd, jag kan springa jättefort och det är en härlig frihetskänsla över det. Men jag är jagad av någon. Ibland blir jag fångad och ibland lyckas jag komma ifrån denna någon. Men jag är aldrig rädd. Rädsla är inte en del av det, bara frihet. Och någon slags trotsig frihet trots att jag blir berövad just friheten i och med att jag ofta blir fångad.

Den senaste veckan är jag varit sprudlande glad av anledningar jag knappt vet ens själv. Jag har bara varit så glad, över att få leva. Detta har resulterat i att jag har lett och pratat med kunder jag aldrig pratat med innan. Och det har fått mig att växa, att våga vara mer öppen. Och när stamkunderna frågar hur jag mår och jag får svara bra och verkligen mena det, känner jag mig, just fri.

Kanske det är just det som drömmarna vill förmedla till mig. Min frihet. När jag skriver mina dikter och noveller behöver jag mitt mörker som jagar mig, jag behöver bli fångad.

Men jag är ändå fri, för jag är aldrig nånsin rädd. Jag är inte rädd för mitt mörker, men ibland är jag inte heller rädd för ljuset och det är i dessa stunder, av kombination, som glädjen sprider sig i mitt ansikte, egentligen helt orsak.

Men får man det, vara glad ibland utan att ha en orsak?
Eller så finns det alltid en orsak, även om det inte går att sätta ord på den...

Hangöflickan!

När jag förlorade Telly kände jag att jag förlorade en identitet

När jag flyttade till Sverige för snart fem år sedan förlorade jag också i princip en identitet

Hangöflickan

När jag träffar nya finlandssvenska människor på en fest idag njuter till fulla att för en stund få vara just Hangöflickan. Då det räcker med att säga att jag är från Hangö för att få en identitet. En stad alla kan relatera till. Någon säger regattan och alla skrattar och kan berätta anekdoter om deras besök där. Och ingen tycker de e konstigt att jag inte kan finska, jag kommer ju från Hangö. Jag behöver inte förklara mig i all oändlighet över detaljer, som jag är tvingad till i det land jag valt att leva i.

Och i dessa stunder kan jag för en sekund tvivla på att jag hör hemma i Sverige. När rikssvenskan skaver till och jag vill vara Hangöflickan.

Men i helgen var jag på ett vackert höst Bröllop, där kärleken svävade som ett dis över brudparet. Och jag fick några väldigt intressanta ord sagda till mig av en väldigt intressant människa.

”Ikväll är det fest, och vi är berusade av lycka, vardagen är tung var du än i världen befinner dig”

Och de orden sitter kvar inom mig när jag fortsätter leta efter min identitet…

In Love

SNÖPINNAR! ... ger mig hopp om snö :)

Och sötaste busponnyn Whiper gör mig så glad just nu!

In love ;)

Crazy CatLady på heltid!

Jag skrev att jag förlorade hela min identitet när jag förlorade Telly...

Så lång tid, jag har presenterat mig

Först med orden

Jag är Marie, jag har två hästar, två får och två katter

Sen

Jag är Marie, jag har två hästar och två katter

Sen blev det

Jag är Marie, jag har tre katter och en häst

Och till sist

Jag är Marie, jag har fyra katter och en häst

Och hela tiden har hästen tagit bort galenskapen i att ha så många katter. Det har varit okej för jag har häst oxå!

Nu är jag

Marie, och jag har fyra katter

Det finns inga ursäkter längre

Nu är jag Crazy CatLady på riktigt

och jag älskar mina katter, men jag saknar mitt

Marie, jag har fyra katter och en häst!

Jag saknar dig Telly....

Såpbubbla

En längre tid nu har jag levt inuti en bubbla tillsammans med Telly

Så sprack den

och jag blev lämnad ensam kvar

Nu måste jag börja leva igen

Men jag har lite glömt hur man gör...

För länge sedan...

Jag fann två texter jag skrev om mina hästar alldeles i början av vår vänskap, när vi hade lärt känna varann men ännu hade tiden framför oss...

Davve
Luften är kylig i mitt ansikte. Ett vitt moln runt hästens mule. Otåligheten i hans steg smittar av sig på mig. Den långa vägen breder ut sig framför oss. Den är rak och underlaget är stadigt. Ingen uppförsbacke, bara rak. Svetten klibbar i mina handflator. En skarp kontrast mot kylan runt oss. Jag tar nytt tag i tygeln. Han frustar till. Jag reser mig upp i stigbyglarna. Släpper lite på tyglarna. Smackar en gång. Men det behövs inte. Han är redan iväg. Han har väntat på det här. Väntat på min knappt märkbara signal. Han kastar sig iväg. Flyger fram innan jag hunnit andas ut en enda gång. Det klapprande ljudet från hovarna. Dunket hårt mot marken fyller mig. Jag tar tag i manen, håller andan. Låter vinden piska mitt ansikte. Följer rytmen i hans steg. Låter oss trotsa allt och bli ett. Han ökar farten ytterligare, tar i allt vad han kan. Jag följer med. Tårarna rinner av vindens slag. Men allt är glömt i just denna stund. Just nu är det bara han och jag och vägen framför oss…

Telly
Jag följer hästens lunkande rytm, gungar med i hennes jämna, lugna steg. Jag lyssnar till hovarna när de träffar marken. En mjuk, regelbunden takt att sväva till. Jag känner värmen från henne, under mig, strömma upp genom min kropp och värma även mig. Skymningen faller stilla runt omkring oss. Sakta, sakta kommer den smygande, som från en annan verklighet och lägger sig runt oss. Sveper in oss i trygghet och förhoppningar. Marken under oss är mjuk, men frosten börjar komma smygande. På vissa stenar finns redan små, små lager av is. En bräcklig is som krossas och förintas av hästens tunga steg. Åkrarna breder ut sig runt omkring oss, långa fält med höstens sista gräs kvar på. Som om molnen från en annan dag kommer ner till oss breder dimman ut sig på de öppna fälten. De ler trolskt mot oss, vajar sakta fram och tillbaka. Leker en långsam lek och närmar sig oss för att åter gå bort från oss. Skogen ligger längre bort, kurrar ihop sig mot mörkret, förbereder sig för natten. Allt är stilla runt oss, fåglarna har lagt sig till vila och nattens djur har ännu inte vaknat. Vinden från dagen har stämt sig till ro och nattens stormar har ännu inte slagit upp ögonen. Tystnaden fyller oss, hästen rör sina öron några gånger fram och tillbaka, saktar upp sina steg något, men inga ljud hörs och hon lunkar vidare. Jag följer hennes rörelser, låter hennes steg och hennes värme vagga mig så att vi blir ett. Världen är vacker runt omkring oss, jag låter skönheten komma till mig, uppfylla mig, blundar och andas i samma takt som hästen under mig. Låter alla gränser suddas ut…

Telly

Att älska djur har ett högt pris

Man tror att man vet

Man tror att man vet ungefär hur det ska kännas

Man har ju faktist stått där förut på väg att förlora en vän

Men man vet aldrig

Enda sen den första gången jag såg henne i en hage för fyra år sedan har jag älskat henne

Jag köpte henne utan att provrida

Hon har varit min vän

Som jag delat mina tårar och mina skratt med

Som jag delat mitt liv med

Hon har följt mig genom så många flyttar här i Sverige

Från den där första gången då hon vände sig om i transporten och bilen bakom tutade och körde om oss och viftade då hon stod och hängde med huvudet utanför

Och när jag flyttade in i Bokulla och körde både henne och Davve i transporten med en hel del kilos övervikt och en bil som knappt orkade dra

Till denna sista promenad tillsammans då vi korsade riksväg 40 under rusningstrafik med lastbilar, bilar och motorcyklar och hon inte tyckte det var det minsta läskigt

Från den där första gången då jag inte visste nästan någonting om att ha häst har hon lärt mig allt jag vet idag

Vi har delat så många motgångar och så många medgångar

Hon har fått lyssna på alla på mina hemligheter

Vi har ridit genom solsken och regn

Så många gånger jag dragit mina fingrar genom hennes man och viskat ”jag älskar dig” i hennes öra

Hon har varit hela min identitet, hästägare, min fina Nordsvensk

Snällare häst än henne får man leta efter

Jag har alltid kallat henne min ängel och det fortsätter hon att vara

Jag hoppas hon vandrar nu sida vid sida med Davve, och äter av trapalandas evigt gröna gräs

Man tror man vet hur det ska kännas

Men man vet aldrig

Vilken oerhörd kraft det finns bakom smärtan som greppar tag om själen

Det är ett högt pris man får betala för att älska djur

Men man gör det

För deras ovillkorliga kärlek man inte kan leva utan

Och den är värd alla tårar när man är tvungen att skiljas åt

Jag älskade henne

Jag kommer alltid att älska henne

Min ängel, för evigt i mitt hjärta

En promenad mot döden

Vi flyttade hästarna idag, från betet ner till stallet. Så att det är kortare väg att gå sen på fredag...

En promenad mot döden...

Medan jag väntade på de andra lät jag henne beta i dikeskanten och satt bredvid och bara tittade på henne. Jag la armarna runt hennes mjuka mule och drog henne intill mig, borrade ner näsan i hennes päls. Hon stod stilla en stund innan hon tog sig loss och obekymrat fortsatte äta.

Jag vill stanna tiden, eller kanske ännu hellre gå tillbaka i tiden. Till då när jag såg båda mina vackra hästar från köksfönstret och inte hade en aning om hur kort tid jag faktiskt skulle få tillsammans med dem. Lyckligt ovetande om slutet, bara lycklig över att ha dem så nära.

Jag vill stanna tiden, och få borra ner min näsa i hennes päls tusen gånger till...

Men tiden är obeveklig och den bara går och går.

En promenad mot döden...

Telly

Kommer du ihåg Telly?

Kommer du ihåg när vi badade i somras, och du blev så glad och betedde dig som en flodhäst och körde ner hela huvudet under vattnet?

Kommer du ihåg alla våra långsamma turer genom skogen och över ängarna, barbacka, barfota, utan hjälm och med hängande tyglar när vi strosade fram?

Kommer du ihåg den där enda gången jag har trillat av dig? När vi red sent en kväll och det var spökdimma över ängarna och över dammen och ett rådjur rörde sig i skogen, du tyckte det var lite läskigt så du hoppade åt sidan och jag som satt i tankar och barbacka gled av dig?

Kommer du ihåg när jag red dig bara i grimma och grimskaft, till och med i galopp?

Kommer du ihåg den där gången jag blev så kissnödig på din rygg så jag var tvungen att hoppa av dig och dra in dig i skogen och kissa bakom en buske, och du stod så snällt och bara tittade på mig?

Kommer du ihåg när du och Davve fick leka gräsklippare och jag stod i timmar med er på Bokullas gräsmattor och ni fick äta det saftiga gräset?

Kommer du ihåg i Hössna när vi red i snö som gick ända upp till din mage och du envist pulsade fram?

Kommer du ihåg alla ridturer jag satt på din rygg och vi hade Davve med som handhäst, hur han endera gick före och ville gå mycket fortare än du eller efter och surade för att det gick för långsamt?

Kommer du ihåg den där gången pappa red dig med westernsadeln som inte riktigt passade och han bara skulle kolla ner på sidan av dig och gled runt med sadel och allt och landade under din mage? Du stod bara stilla och väntade och tittade på honom?

Kommer du ihåg alla promenader tillsammans med Davve, när han gick först, jag i mitten och du sist?

Kommer du ihåg när vi mötte den där tomma, skramlande timmerstocksbilen och jag blev lite nervös men du bara vinklade lite på öronen och kollade lite snett på den när vi passerade varann?

Kommer du ihåg första gången du gnäggade åt mig när jag kom till hagen? Kommer du ihåg alla gånger sen som du har gnäggat när du har sett mig? Hur du lite försiktigt lyfter ditt huvud och ger ifrån dig en låg gnäggning och kommer mig till mötes?

Kommer du ihåg Telly?

Jag kommer aldrig att glömma...

Minnes glimtar

En regnig söndag när jag myser hemma ensam i min fina lägenhet snurrar tankarna...

Det finns korta minnesbilder i livet jag aldrig kan glömma

Jag minns när jag satt i min soffa i den gula lilla stugan i Hössna och Leja låg på rygg i min famn. Hon tittade på mig med stora runda ögon och jag höll mina händer på hennes mage och kände kattungarnas små små sparkar där inne

Jag minns första gången jag, Magda och Alva var och tittade på huset i Bokulla. Hur hela huset omfamnade mig med en värme jag aldrig känt i ett annat hus någonstans och det enda jag önskade mig var att få bo i det där huset

Jag minns den där dagen när jag lutade min panna mot Davves, slöt ögonen och tårarna rann. Jag minns ännu dunsten när han slog i marken och inte längre fanns kvar i min verklighet

Jag minns den där natten när jag och Magda låg tillsammans i Gustavs soffa och lyssnade till honom när han spelade gitarr och sjöng för oss

Jag minns den där gången jag åkte till Finland utan att berätta att jag skulle komma. Jag kommer aldrig glömma mamma och pappas min när de öppnade dörren

Jag minns även den gången jag kom hem med en liten kattunge i min famn och deras lika förvånade miner då

Jag minns den där sista dagen i Glimåkra med alla dess tårar. Jag minns att mina tårar inte slutade rinna förren jag körde in på Bokullas gård

Jag minns när jag höll Tassa första gången intill mitt bröst och hon började spinna

Jag minns den där gången jag och Malin satt i två timmar och åt skaldjurstallrik på Smögen och sen högg in på en gigantisk godispåse i tältet och det stormade utanför

Detta är bara några få av alla de lyckliga och olyckliga minnen som ryms inom mig! Bara några få glimtar som kom till ytan just idag...

Tassa!

Hela flocken blir utfodrad :)

Kan man va så mycket sötare?

Jag är aldrig rädd...

På jobbet går vi med restaurangens sopor bort till en container som sista grej att göra om kvällarna. Vi brukar prata om det ibland, vissa tycker det är lite läskigt att gå bort med dem. Det är mörkt och ligger en liten bit ifrån restaurangen. Även om lastbilsparkeringen är upplyst med strålkastare är det lite skymt just vid containern. Jag brukar le lite roat när det pratas om våldtäcktsmän och mördare. För jag har aldrig varit rädd. Jag är inte rädd för mörkret och jag är inte rädd att någon skall dyka upp och göra mig illa.

Fram tills i fredagskväll. Jag gick som vanligt iväg med vagnen, öppnade containern och skulle börja hiva in säckarna. Då kom en man fram till mig. Han pratade engelska och den första tanken som for genom mitt huvud var "nu är det dags, nu kommer jag att bli våldtagen" Han frågade hur det gick och om jag ville ha hjälp, lite lätt darrande sa jag att jag klarade mig fint. Men han envisades och började hjälpa mig ändå. Med hjärtat i halsgropen slängde jag in säckarna tillsammans med honom, övertygad om att något hemskt skulle hända när vi var klara. Men inget hände. Han log och jag tackade för hjälpen. Han gick bort till sin lastbil och jag tillbaka till restaurangen.

Och det som skrämmer mig allra mest är mina egna tankar. Den här mannen ville enbart vara snäll och hjälpa mig med de tunga säckarna. Och jag var helt förvissad om att han skulle skada mig...

Varför kan man inte se människors goda sidor, varför är man så övertygad om att en hjälpande hand måste ha en ond baktanke?

Är det försent att tänka om?

Grubbel!

En helg vid havet

Jag återvände till kusten igen, för att grubbla över livet.

Jag packade min ryggsäck, ställde bilen på sote-ledens parkering och insåg eftersom Grebbestads Folkhögskolebil även stod där att det var exakt ett år sedan jag gått samma vandring. Då med ett gäng nya människor på väg in i ett nytt skolår. Nu gick jag där igen, trygg i min ensamhet. Medveten om hur mycket jag ändå lärt mig under år vid havet som blev allt annat än vad jag tänkt mig.

Jag satt vid ett mysigt vindskydd, eldade och följde lågornas rörelser mot himlen. Och konstaterade igen att jag aldrig hade vågat göra en sån grej för bara ett år sedan. Jag sov ensam i min sköna sovsäck utan en tanke på att något hemskt kunnat hända mig. Trygg med naturen som ändå vän!

Jag promenerade under lördagen genom hela Grebbestad, uppsökte alla ställen jag gillat och alla ställen med minnen. Allt platser av glädje och alla som gjorde ont. Jag satt på Grebbestads bästa cafe och tillät mig minnas.

På kvällen träffade jag två tjejer och deras hästar som fastnat hos mig. En härlig ridtur genom härlig natur och ett härligt samtal...

Jag avslutade hela helgen med gbg...

Och med tanken att jag inte hunnit grubbla så mycket över en häst som finns i mitt hjärta utan mycket mer grubblat över livet, det förflutna lika väl som framtiden, satte jag mig i bilen och körde tillbaka till byn gud glömde bort. Och jag kom hem med en varm känsla i mitt hjärta, utan några avgörande stora beslut fattade. Bara en varm, trygg känsla av att livet trots allt är rätt härligt att leva...

Vinter

Jag längtar efter vinter

efter hårda, härliga snöstormar

Minus 20 grader kallt

Iskristaller på fönsterrutorna

och kalla fötter

Snö upp till knäna

och det där härliga knarret när man går på plogade vägar

Röda kinder och vit rök vid varje andetag

Gnistrande vackra soliga vinterdagar

när det är så ljust och vitt att det gör ont i ögonen när man blickar ut

Levande ljus i mörka fönster

när snön faller utanför om kvällarna

Jag längtar efter vinter

Till mamma och pappa!

Det kom en liten vildkattunge i min väg...

Men tanken var att jag skulle tillägna ett blogginlägg till världens bästa föräldrar!

Så detta är till er :)

Tusen tack för en fantastisk sommar

en sommar vid havet tillsammans med er

vackra katter, släkt och vänner

En sommar med god mat, massa bad, shopping, båtåkning och fiske!

En sommar i paradiset!

Tack för att ni finns!

Kram er lite knäppa dotter ;)

Tassa

Fina fina dunbollen!

Crazy CatLady

Nyaste tillskottet i min flock!

Den räddaste lilla vildkattunge jag nånsin sett

men även den sötaste

Värd all tid i världen för att få en chans till en nytt liv

Helt enkelt en ny chans att leva

Hon har redan fastnat i mitt hjärta

trots att hon fräser och spottar åt mig

och högg mig genom nageln i fingret när vi fångade henne

Hon har ändå fått en plats i mitt hjärta intill dom tre andre i min "lilla" kattflock :)

Döden och tiden

Nos mot nos med en lastbil såg jag döden i vitögat första gången idag,

när vi på den smala grusvägen bara med centimetrar till godo fick våra fordon att stanna

Jag körde i 150 på motorvägen och när vinddraget från lastbilar jag körde om tog tag i min bil tänkte jag på döden igen

Ingen skyddsängel i himlen hade kunnat rädda mig från en säker död om jag så bara i en enda sekund tappade kontrollen över bilen

Men jag flyttade inte foten från gaspedalen för jag kämpade mot tiden

Och det fick mig att tänka på hur vi ständigt brottas mot just tid

När vi har tråkigt vill vi att den ska gå fortare

När vi går hand i hand med en ny kärlek vill vi att den skall stanna

När vi träffar en god vän sista gången på över fem månader vill vi att den skall gå extremt långsamt

En kamp om tid vi ständigt tycks förlora

För vi kan inte slåss mot tiden

Men vi gör vårt bästa

Och ibland gör vi små segrar

som när jag vann mot både tiden och döden och kunde hjälpa en god vän idag :)

Pettu, Bergkulla

Min vackraste plats på jorden!