Att sommarjobba i hemtjänsten innebär att ständigt känna sig en aning stressad. När man börjar sitt pass är man redan aningen sen. Ofta är någon sjukskriven och den personen ersätts sällan. Ett ständigt springande upp och ner för trappor och åkande i varma bilar.
Men ibland händer det att man plötsligt får en liten stund över. Tid man inte hade planerad.
Häromdagen hände det när jag var på väg till en äldre herreman som bor ute på vischan. På mitt schema stod det; tillsyn, hämta post. Då postlådan ligger en kort bit ifrån huset bestämde jag mig för att istället för att själv ta in den fråga honom om han ville följa med mig och hämta den. Han spratt till och klev snabbt upp ur stolen när jag frågade och greppade sin rullator. Vi traskade iväg, solen sken och han kämpade på. Andetagen var lite tunga när vi kom tillbaka till huset och han sjönk ner på en köksstol. Men hans ögon glittrade. Och han upprepade flera gånger hur roligt det varit att gå till postlådan, för vet du, sa han, jag har nog inte varit ute vid lådan på flera år!
Det tog lite längre tid att ta med honom än det gjort om jag hämtat posten själv. Tid som man så sällan har i detta yrket.
Men jag lämnade honom med lätt hjärta den där dagen!
Men jag vet också att jag aldrig kommer utbilda mig inom ett yrke där det inte får finnas tid att ge de gamla lite guldkant på tillvaron...
