Avsked

När jag kom till Glimåkra, hade jag ett avsked bakom mig.
Jag sa farväl till en gård, människor som kommit att betyda något för mig
Jag sa farväl till djur jag aldrig skulle få se igen, till en tid som skulle vara för alltid borta
Jag sa farväl till ett jobb jag älskade, till platser som funnit sitt fäste i mig

Jag ville till Glimåkra och jag var ivrig att komma iväg
Men tårarna föll när jag satte mig ensam i min bil och åkte iväg längs livets väg

Ett avsked står vid min dörr igen

Jag ska åter sätta mig ensam i samma bil och åka vidare längs livets väg

Jag vill iväg, jag är redo
Men tårar faller för det jag förlorar, platser som försvinner, människor som fastnat i mitt hjärta...

För vid varje avsked mister man något, man förlorar en tid, och man kan aldrig, aldrig gå tillbaka...

Att ta avsked är att förlora...
Även om så mycket för evigt följer mig i mitt hjärta...

//Marie

Jag finns inte

Jag är osynlig
när jag går längs gatorna

Jag syns inte
när jag vandrar i skogen

Jag är osynlig
när jag betalar för mina varor

Jag syns inte
när jag ställer en fråga

Jag finns inte
även om jag både andas och lever

Du ser mig inte
Du ser mig inte
inte ens om du blundar

Jag vet inte om jag bryr mig längre

Fast det gör man väl alltid

Bryr sig

Jag finns inte
Jag bryr mig faktist

Jag vill finnas...


//Marie

Det var en gång...

En saga

Det var en gång en flicka som bodde ensam i ett gult hus någonstans dit inga kartor leder. Flickan hade alltid bott där så länge hon kunde minnas, men riktigt ensam var hon faktiskt inte. Som sällskap hade hon en gris, en hund och en katt och ute i stallet en häst, en ko, ett får och en get. Flickan hade ett dockhus, och de två dockorna som fanns i huset var det enda i mänsklig väg hon sett i hela sitt liv.
En dag hände något som aldrig hänt förut. Flickan var ute i trädgården när en man kom gåendes mot hennes lilla hus. Hon visste att han var mänsklig för han liknade en av dockorna i dockhuset. Han såg arg ut och när han kom fram till henne skrek han
- Du ska ut ur huset, NU, jag ska sälja det!
Flickan förstod ingenting så han sprang in i huset och började slänga ut hennes saker och grisen körde han ut med full fart.
- Ge dig iväg, skrek han och viftade med händerna.
Flickan var skräckslagen, men började samla ihop sina saker.
- Ge dig iväg, skrek mannen igen.
Och med grisen i hälarna sprang flickan iväg med några av sina saker i famnen. Hon vandrade tills det började mörkna, då fann hon en stig hon började följa. När natten var som allra mörkast kröp hon in under en gran med grisen intill sig och sov en liten stund. När det ljusnade fortsatte hon sin vandring.
Framåt dagen kom hon fram till ett hus. Himlen mörknade och det började regna när hon stod framför huset, som inte var vilket hus som helst.
- Det ser ju ut som mitt dockhus, viskade hon förskräckt till grisen som svarade med en kort grymtning och gömde sig bakom hennes ben.
Försiktigt närmade de sig huset, ty de hade ju ingen annanstans att ta vägen. Flickan knackade lätt på dörren och dörren öppnades med en gång. En otäck gammal gumma med en glugg mellan framtänderna öppnade dörren. Flickan blev förskräckt då hon såg så bekant ut, men tanten började genast prata.
- Lilla vän, kom in, kom in, är du alldeles ensam ute i den stora världen…
Hon tog tag i flickans arm och drog med henne in i köket. Grisen följde snabbt efter. Flickan förundrades över hur likt hennes dockhus allting var, den lilla lampan på det runda bordet i hallen, mattan vid trappan upp.
Tanten tryckte ner flickan på en stol i köket.
- Jag ska laga lite mat till dig, sa hon med ett snett leende.
Åskan fortsatte mullra där utanför och det mörknade snabbt. Tanten gick fram till spisen, hon tog upp en vedklabb och just som hon öppnade spisluckan och elden försökte ta sig ut uppenbarade sig en gestalt i dörröppningen. Flickan skrek till när hon kände igen honom som mannen som slängt ut henne från huset. Hon hoppade upp från stolen och kröp ihop i ett hörn av rummet med grisen tätt intill sig.
- Så du har fått hit henne? sa han förnöjt till tanten.
- Ja, inga problem, hon följde stigen…
Flickans lilla hjärta hamrade så fort i hennes bröst när den fula tanten log hånfullt och tog fram en jättestor gryta som hon ställde på spisen.
- Hämtar du vattnet? sa hon till mannen.
Flickan var inte dum och förstod vad som höll på att hända så hon rusade upp för att försöka fly men mannen hann före och fick tag i hennes arm just innan hon hann slinka förbi honom.
- Jaja, muttrade gumman, släng i henne i grytan så tar vi vattnet sen.
Men i detsamma kom grisen fram och högg tag i mannens fot och drog till. Mannen skrek och gapade, men grisen fortsatte bita och slita tills hela foten åkte av. Mannen ramlade mot spisen och han famlade efter något att ta tag i. Gumman stod närmast så han fick tag i henne och drog med henne i fallet. Greppet om flickan tappade han mitt i all uppståndelse och hon och grisen flydde ut.
Flickan och grisen kom ut, där åskan fortfarande mullrade och med en smäll slog blixten ner i skorstenen på huset. Stora eldslågor grep tag om huset och ett skri ekade i vinden när grisen och flickan flydde därifrån.
De följde den slingrande stigen tillbaka och snart stillnade åskan och en klar, gnistrande sol steg upp på himlen igen. En dag och en natt vandrade de sida vid sida innan skogen öppnade sig och deras älskade hus uppenbarade sig framför dem. Deras sex vänner som blivit kvar kom glädjestrålande dem till mötes. Solen glittrade i alla ögon och lyckan klingade i luften.
Flickan gick till sist in i huset och fann där sitt dockhus, nerbrunnet till grunden. Bara askan låg kvar och lite rök steg upp. Men inget runt huset hade brunnit, bara själva huset, och av de två dockorna fanns inte ett spår kvar.
Flickan städade ut det ur huset och på kvällen innan hon somnade med alla sina djurvänner runt sig gav hon grisen en puss.
- Jag älskar dig, viskade hon.
Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.


//Marie