Ibland slår det mig som ett knytnävsslag i magen
Det kan hända när som helst
och precis var som helst
Och ibland är det så hårt, och så verkligt, och så nära
att tårarna hotar svämma över
Innan jag får tag i verkligheten igen
Jag saknar dem!
Mina två hästar, som en gång fanns, som en gång var nästan hela min vardag
Dee känns så nära
och ändå så långt borta
Ibland så nära att det känns som att jag kan ta på dem igen
Och ibland innesluten i dimma, som att de varit endast en dröm
Jag saknar de där lugna, trogna skogsrundorna med Telly
Aldrig var jag rädd tillsammans med henne
Vi två, och vi andades i takt, och alltid red jag barbacka med hennes hjärtslag precis invid huden
Och det var hon och jag och lugnet och jag kunde släppa allt som plågade mig ibland
Och de där fartfyllda turerna med Davve
Jag saknar att känna den där spänningen, känna darrningarna i hans kropp innan han exploderade i full galopp
Aldrig har jag flugit så snabbt fram över marken med någon annan häst än honom.
Att våga släppa kontrollen och lita på honom
Vi flög och vara andetag var snabba och flämtande
och svetten klibbade i mina handflator
Vi var ett
De var så olika de där två och jag älskade dem över allt annat
Jag älskade kontrasterna i deras steg och deras personligheter
Jag älskade de lugna turerna med Telly lika mycket som de hisnande galopperna med Davve
Och ibland, bara ibland, slår det mig att de är borta
och att jag aldrig mer kommer få uppleva någonting tillsammans med dem
Och då hotar de att svämma över, de där tårarna
Kanske jag en dag får uppleva att lära känna en ny egen häst
Att älska, flyga och vara med
Men det kommer aldrig vara Telly och Davve
Aldrig någon som dem!
