Blond?

Ibland tror jag att jag kanske föddes blond...

En arbetskollega berättade för mig att Gekås i Ullared tydligen slog rekord förra helgen

29 miljoner!! sa hon

Oj, människor då eller? sa jag

Ja, eller nej, eller jo, eller pengar var det väl?

svarade hon lite förvirrat med en blick upp i taket

Innan vi tittade på varann och föll i gapskratt

29 miljoner

Glad utan orsak?

Inatt var den tillbaka, drömmen, som återkommer gång på gång nu. Inte identisk, men känslan är densamma hela tiden.

Jag flyr, jag blir jagad, jag försöker komma undan. Jag springer, men helt utan motstånd, jag kan springa jättefort och det är en härlig frihetskänsla över det. Men jag är jagad av någon. Ibland blir jag fångad och ibland lyckas jag komma ifrån denna någon. Men jag är aldrig rädd. Rädsla är inte en del av det, bara frihet. Och någon slags trotsig frihet trots att jag blir berövad just friheten i och med att jag ofta blir fångad.

Den senaste veckan är jag varit sprudlande glad av anledningar jag knappt vet ens själv. Jag har bara varit så glad, över att få leva. Detta har resulterat i att jag har lett och pratat med kunder jag aldrig pratat med innan. Och det har fått mig att växa, att våga vara mer öppen. Och när stamkunderna frågar hur jag mår och jag får svara bra och verkligen mena det, känner jag mig, just fri.

Kanske det är just det som drömmarna vill förmedla till mig. Min frihet. När jag skriver mina dikter och noveller behöver jag mitt mörker som jagar mig, jag behöver bli fångad.

Men jag är ändå fri, för jag är aldrig nånsin rädd. Jag är inte rädd för mitt mörker, men ibland är jag inte heller rädd för ljuset och det är i dessa stunder, av kombination, som glädjen sprider sig i mitt ansikte, egentligen helt orsak.

Men får man det, vara glad ibland utan att ha en orsak?
Eller så finns det alltid en orsak, även om det inte går att sätta ord på den...

Hangöflickan!

När jag förlorade Telly kände jag att jag förlorade en identitet

När jag flyttade till Sverige för snart fem år sedan förlorade jag också i princip en identitet

Hangöflickan

När jag träffar nya finlandssvenska människor på en fest idag njuter till fulla att för en stund få vara just Hangöflickan. Då det räcker med att säga att jag är från Hangö för att få en identitet. En stad alla kan relatera till. Någon säger regattan och alla skrattar och kan berätta anekdoter om deras besök där. Och ingen tycker de e konstigt att jag inte kan finska, jag kommer ju från Hangö. Jag behöver inte förklara mig i all oändlighet över detaljer, som jag är tvingad till i det land jag valt att leva i.

Och i dessa stunder kan jag för en sekund tvivla på att jag hör hemma i Sverige. När rikssvenskan skaver till och jag vill vara Hangöflickan.

Men i helgen var jag på ett vackert höst Bröllop, där kärleken svävade som ett dis över brudparet. Och jag fick några väldigt intressanta ord sagda till mig av en väldigt intressant människa.

”Ikväll är det fest, och vi är berusade av lycka, vardagen är tung var du än i världen befinner dig”

Och de orden sitter kvar inom mig när jag fortsätter leta efter min identitet…

In Love

SNÖPINNAR! ... ger mig hopp om snö :)

Och sötaste busponnyn Whiper gör mig så glad just nu!

In love ;)

Crazy CatLady på heltid!

Jag skrev att jag förlorade hela min identitet när jag förlorade Telly...

Så lång tid, jag har presenterat mig

Först med orden

Jag är Marie, jag har två hästar, två får och två katter

Sen

Jag är Marie, jag har två hästar och två katter

Sen blev det

Jag är Marie, jag har tre katter och en häst

Och till sist

Jag är Marie, jag har fyra katter och en häst

Och hela tiden har hästen tagit bort galenskapen i att ha så många katter. Det har varit okej för jag har häst oxå!

Nu är jag

Marie, och jag har fyra katter

Det finns inga ursäkter längre

Nu är jag Crazy CatLady på riktigt

och jag älskar mina katter, men jag saknar mitt

Marie, jag har fyra katter och en häst!

Jag saknar dig Telly....

Såpbubbla

En längre tid nu har jag levt inuti en bubbla tillsammans med Telly

Så sprack den

och jag blev lämnad ensam kvar

Nu måste jag börja leva igen

Men jag har lite glömt hur man gör...

För länge sedan...

Jag fann två texter jag skrev om mina hästar alldeles i början av vår vänskap, när vi hade lärt känna varann men ännu hade tiden framför oss...

Davve
Luften är kylig i mitt ansikte. Ett vitt moln runt hästens mule. Otåligheten i hans steg smittar av sig på mig. Den långa vägen breder ut sig framför oss. Den är rak och underlaget är stadigt. Ingen uppförsbacke, bara rak. Svetten klibbar i mina handflator. En skarp kontrast mot kylan runt oss. Jag tar nytt tag i tygeln. Han frustar till. Jag reser mig upp i stigbyglarna. Släpper lite på tyglarna. Smackar en gång. Men det behövs inte. Han är redan iväg. Han har väntat på det här. Väntat på min knappt märkbara signal. Han kastar sig iväg. Flyger fram innan jag hunnit andas ut en enda gång. Det klapprande ljudet från hovarna. Dunket hårt mot marken fyller mig. Jag tar tag i manen, håller andan. Låter vinden piska mitt ansikte. Följer rytmen i hans steg. Låter oss trotsa allt och bli ett. Han ökar farten ytterligare, tar i allt vad han kan. Jag följer med. Tårarna rinner av vindens slag. Men allt är glömt i just denna stund. Just nu är det bara han och jag och vägen framför oss…

Telly
Jag följer hästens lunkande rytm, gungar med i hennes jämna, lugna steg. Jag lyssnar till hovarna när de träffar marken. En mjuk, regelbunden takt att sväva till. Jag känner värmen från henne, under mig, strömma upp genom min kropp och värma även mig. Skymningen faller stilla runt omkring oss. Sakta, sakta kommer den smygande, som från en annan verklighet och lägger sig runt oss. Sveper in oss i trygghet och förhoppningar. Marken under oss är mjuk, men frosten börjar komma smygande. På vissa stenar finns redan små, små lager av is. En bräcklig is som krossas och förintas av hästens tunga steg. Åkrarna breder ut sig runt omkring oss, långa fält med höstens sista gräs kvar på. Som om molnen från en annan dag kommer ner till oss breder dimman ut sig på de öppna fälten. De ler trolskt mot oss, vajar sakta fram och tillbaka. Leker en långsam lek och närmar sig oss för att åter gå bort från oss. Skogen ligger längre bort, kurrar ihop sig mot mörkret, förbereder sig för natten. Allt är stilla runt oss, fåglarna har lagt sig till vila och nattens djur har ännu inte vaknat. Vinden från dagen har stämt sig till ro och nattens stormar har ännu inte slagit upp ögonen. Tystnaden fyller oss, hästen rör sina öron några gånger fram och tillbaka, saktar upp sina steg något, men inga ljud hörs och hon lunkar vidare. Jag följer hennes rörelser, låter hennes steg och hennes värme vagga mig så att vi blir ett. Världen är vacker runt omkring oss, jag låter skönheten komma till mig, uppfylla mig, blundar och andas i samma takt som hästen under mig. Låter alla gränser suddas ut…

Telly

Att älska djur har ett högt pris

Man tror att man vet

Man tror att man vet ungefär hur det ska kännas

Man har ju faktist stått där förut på väg att förlora en vän

Men man vet aldrig

Enda sen den första gången jag såg henne i en hage för fyra år sedan har jag älskat henne

Jag köpte henne utan att provrida

Hon har varit min vän

Som jag delat mina tårar och mina skratt med

Som jag delat mitt liv med

Hon har följt mig genom så många flyttar här i Sverige

Från den där första gången då hon vände sig om i transporten och bilen bakom tutade och körde om oss och viftade då hon stod och hängde med huvudet utanför

Och när jag flyttade in i Bokulla och körde både henne och Davve i transporten med en hel del kilos övervikt och en bil som knappt orkade dra

Till denna sista promenad tillsammans då vi korsade riksväg 40 under rusningstrafik med lastbilar, bilar och motorcyklar och hon inte tyckte det var det minsta läskigt

Från den där första gången då jag inte visste nästan någonting om att ha häst har hon lärt mig allt jag vet idag

Vi har delat så många motgångar och så många medgångar

Hon har fått lyssna på alla på mina hemligheter

Vi har ridit genom solsken och regn

Så många gånger jag dragit mina fingrar genom hennes man och viskat ”jag älskar dig” i hennes öra

Hon har varit hela min identitet, hästägare, min fina Nordsvensk

Snällare häst än henne får man leta efter

Jag har alltid kallat henne min ängel och det fortsätter hon att vara

Jag hoppas hon vandrar nu sida vid sida med Davve, och äter av trapalandas evigt gröna gräs

Man tror man vet hur det ska kännas

Men man vet aldrig

Vilken oerhörd kraft det finns bakom smärtan som greppar tag om själen

Det är ett högt pris man får betala för att älska djur

Men man gör det

För deras ovillkorliga kärlek man inte kan leva utan

Och den är värd alla tårar när man är tvungen att skiljas åt

Jag älskade henne

Jag kommer alltid att älska henne

Min ängel, för evigt i mitt hjärta