Iskalla händer!

Jag trivs väldigt bra på landet, och det är på landet jag vill bo!

Men när det är något jag inte förstår eller kan använder jag ofta frasen "men jag är ju från stan" som ursäkt när det gynnar mig.

Och det ligger något i det ibland, det finns faktiskt saker jag saknar som bara kan vara i stan...

Nu när hösten kommer med stormsteg, den i andras ögon fula hösten. Den regniga, gråa och väldigt mörka hösten. Då njuter jag i fulla drag, av mörka kvällar, regn mot fönsterrutan och hårda vindar som drar kring öronen.

Men något jag saknar på landet är den där känslan när man efter en lång skol- eller arbetsdag cyklar eller går hem i regnet. När man har lite för lite kläder på sig för årstiden, när regnet letar sig in i nacken och fingrarna blir alldeles iskalla. För då är det en så fruktansvärt härlig känsla att komma innanför dörren hemma i en varm lägenhet. Sparka av sig blöta skor, byta om till torra, varma myskläder, sätta fast det blöta håret i en knut och så koka varmt te. Hålla de där iskalla händerna mot den brännheta koppen och känna teets värme sprida sig i hela kroppen. Och regnet öser ner utanför mot den kalla fönsterrutan!

Det kan jag verkligen sakna ibland, för nu när jag bor på landet måste jag åka bil för att komma hem. Och i bilen är det varmt och skönt, och mina fingrar är aldrig så där iskalla när jag kommer hem efter en lång skoldag...

Tidsmaskin!

När jag sätter mig i bilen och åker till skolan om tidiga mornar känns det lite som att sätta sig i en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden...

Och inte bara för att vuxenutbildning känns väldigt mycket som att vara 15 år igen. Det är matte, ekvationer, grupparbeten och engelska glosor. Det är klassrum och lärare som poängterar det viktiga i att vara i tid. Det är läxor och prov och betyg. Och det är roligt, men det är också att vara 15 år igen...

Utan även för att på vägen till skolan ser jag alla dessa ännu mindre barn som är på väg till sin skola. Stora ryggsäckar men små ryggar. Och de cyklar tillsammans, eller ensamma och vissa står stilla i ett gathörn och väntar på någon som är sen.

Och den scenen för mig tillbaka till känslan av att vara 10 år igen och stå i ett gathörn och vänta på någon som alltid var sen... Känslan av att cykla hem i snömodd med en alldeles för tung axelväska... Känslan av att sitta längst bak i ett klassrum och vara livrädd för att finska läraren ska tilltala mig...

Men nu är jag 28 år och sitter i ett klassrum och löser ekvationer, försöker prata engelska och förstå politik. Och jag känner mig ganska liten igen, samtidigt som ingenting är som det någonsin varit och jag ser rätt ljust på framtiden!