Detaljer av lycka!

När jag kommer hem från jobbet tar jag alltid med mig hunden och går och hämtar posten, och de flesta dagar, som idag, när vi kommer tillbaka följer det med en drös katter in. Det liksom trillar in en hel hög med djur, alla vill ju vara först, när jag öppnar dörren. Och det gör mig så förunderligt lycklig att se dem ramla in i stugvärmen framför mig.

Och egentligen hela hösten har såna här små detaljer i min vardag förundrats mig och gjort mig lycklig.

Att få gå ut i hönshuset och hämta nyvärpta ägg är en ynnest jag gläds åt dagligen. När jag lägger mig jämte Mattias i sängen klappar han mig alltid på rumpan som gonatt, de kvällar jag redan somnat vaknar jag sällan av den gesten men vetskapen om att han gör det varje kväll gör mig lugn och trygg. Lycklig över att få ha honom vid min sida. När jag går ut i mörkret om kvällarna med Bamsen och vi vänder och går tillbaka mot ljuset, synen av vårt hus, upplysta fönster, rök ut skorstenen gör mig alldeles varm i magen. Jag brukar ligga på rygg i soffan om kvällarna och titta på tv och ha Leja katten på magen sovandes, hennes oerhört tillitsfulla sovande ansiktsuttryck gör att jag ibland missar allt som händer på tvn för jag kan inte sluta titta på henne. 

Alla dessa detaljer runt omkring mig har fascinerat mig hela hösten och jag har känt mig så oerhört lycklig. Men inte de senaste veckorna. Plötsligt kommer vardagen ikapp igen och detaljerna mister sin lyster. Hela hösten har jag fått lyckan att få jobba på ett och samma ställe, och dessutom ett ställe jag har trivts oerhört bra på. Men som livet som vikarie är så tar det slut nu efter jul. Jag hade ju hoppats såklart, men hopp ger en ingenting när den fasta anställningen lyser med sin frånvaro. Denna trygghet i ett jobb har verkligen smittat över i allt jag gjort och upplevt hela hösten! Att veta vad man har och ha tryggheten i ett jobb att gå till.

Efter julen tar det slut, men jag vill ändå försöka uppleva lyckan i alla de små detaljerna runt mig. För de finns ju kvar. Och såna dagar som idag när alla katterna och hunden tränger sig in i värmen före mig glömmer jag för en stund bort framtiden och kan glädjas bara åt åsynen av dem.

Ikväll ska Mattias få klappa mig på rumpan och på söndag ska vi sätta oss bredvid varandra i bilen och åka till Finland. Ha en välförtjänt paus av verkligheten, njuta av sällskapet av dem som skapade mig och äta alldeles för mycket godis! Sen ska vi komma tillbaka igen och jag får ta tag i vardagen, kämpa vidare i vikarieträsket och fortsätta se och uppleva alla små detaljer av lycka i mitt liv!

Tidens fart!

Det har varit strålande väder, lilla jul och stor ommöblering 

Den senaste tiden

När tiden springer så fort, så fort framåt

Och det känns läskigt

Fast samtidigt kan jag inte låta bli att få det där förväntansfulla pirret långt där nere i magropen och ett litet leende på läpparna, när jag inser att om tre veckor exakt denna tiden är jag i Hangö, hos mor och far tillsammans med Mattias. Kanske sitter vi i soffan och äter finska pepparkakor eller så går vi längs stranden vid ett iskallt hav och spanar ut i mörkret, ut i oändligheten! I vilket fall så är vi på plats i staden vid havet för att fira julen! Om exakt tre veckor!

Och just då får tiden gärna springa på lite fortare!

Annars tycker jag faktist den kunde sakta ner litegranna!

Partyklädda!

Såhär tjusiga kan vi se ut när temat på festen är att komma som sin motsats :)

Telly och Davve

Ibland slår det mig som ett knytnävsslag i magen

Det kan hända när som helst

och precis var som helst

Och ibland är det så hårt, och så verkligt, och så nära

att tårarna hotar svämma över

Innan jag får tag i verkligheten igen

Jag saknar dem!

Mina två hästar, som en gång fanns, som en gång var nästan hela min vardag

Dee känns så nära

och ändå så långt borta

Ibland så nära att det känns som att jag kan ta på dem igen

Och ibland innesluten i dimma, som att de varit endast en dröm

Jag saknar de där lugna, trogna skogsrundorna med Telly

Aldrig var jag rädd tillsammans med henne

Vi två, och vi andades i takt, och alltid red jag barbacka med hennes hjärtslag precis invid huden

Och det var hon och jag och lugnet och jag kunde släppa allt som plågade mig ibland

Och de där fartfyllda turerna med Davve

Jag saknar att känna den där spänningen, känna darrningarna i hans kropp innan han exploderade i full galopp

Aldrig har jag flugit så snabbt fram över marken med någon annan häst än honom.

Att våga släppa kontrollen och lita på honom

Vi flög och vara andetag var snabba och flämtande

och svetten klibbade i mina handflator

Vi var ett

De var så olika de där två och jag älskade dem över allt annat

Jag älskade kontrasterna i deras steg och deras personligheter

Jag älskade de lugna turerna med Telly lika mycket som de hisnande galopperna med Davve

Och ibland, bara ibland, slår det mig att de är borta

och att jag aldrig mer kommer få uppleva någonting tillsammans med dem

Och då hotar de att svämma över, de där tårarna

Kanske jag en dag får uppleva att lära känna en ny egen häst

Att älska, flyga och vara med

Men det kommer aldrig vara Telly och Davve

Aldrig någon som dem!

Nya familjemedlemmar!

Mattias skulle köpa några däck!

Himla bra deal när det följde med 4 dvärghönor på köpet :D

Cissela, Cindy, Cilla och Carisma

Välkomna till familjen :)

Finland/Sverige

Sommaren lider redan mot sitt slut

Tid har en förmåga att rusa på

Som alltid, som vanligt fick jag tillbringa några vackra sommarveckor i Finland

Som vanligt när jag får åka tänds en extra gnista i mina ögon

och själen är lycklig som allra mest när jag får sätta mig i bilen och åka alla de där milen till paradiset

Och jag får vara där och vila upp mig, umgås med de kära och känna livspulsen pulsera alldeles invid huden

Jag skulle aldrig överleva utan mina pauser i det finska hemlandet

Men trots allt, skulle jag inte heller överleva boendes där igen

Ja, trots allt fanns det ju en orsak till att jag lämnade landet för snart 8 år sedan!

Det slår mig ibland att om jag inte flyttat hade jag aldrig kunnat blomma ut

Jag hade varit kvar i en liten frusen knopp, avstannad.

Kanske hade jag kunnat lära mig finska en dag

Men jag är ytterst envis och jag ville verkligen inte

Och det hindrade mig, i allt 

Jag flyttade förvisso hemifrån tidigt men mamma fick ändå hjälpa mig och ringa jobbiga samtal ibland, för det kunde ju vara en finskspråkig i andra änden.

Och jag fick förvisso ett jobb till slut, som städare, och jag trivdes med det. Men om jag hade stannat i landet, hade jag fått stanna på det jobbet. Och inte fått utvecklas alls.

Den fanns där ständigt, skräcken att inte förstå. Att någon skulle fråga mig något, att jag skulle verka dum!

Jag valde att inte lära mig finska, jag valde att flytta!

Och jag har fått blomma ut!

Idag är det jag som får hjälpa mamma och pappa att beställa på restaurang, att fråga efter saker och visa hur kortautomaten funkar här i Sverige.

Jag kan fråga, jag kan ringa, jag är inte begränsad av språket!

Jag har blivit en social person, som kan småprata med främmande människor och jag är aldrig rädd!

Jag överlever inte utan mina stunder i Finland, hos de nära!

Men jag vill leva mitt liv i Sverige!

Att ge någon tid!

Att sommarjobba i hemtjänsten innebär att ständigt känna sig en aning stressad. När man börjar sitt pass är man redan aningen sen. Ofta är någon sjukskriven och den personen ersätts sällan. Ett ständigt springande upp och ner för trappor och åkande i varma bilar.

Men ibland händer det att man plötsligt får en liten stund över. Tid man inte hade planerad.

Häromdagen hände det när jag var på väg till en äldre herreman som bor ute på vischan. På mitt schema stod det; tillsyn, hämta post. Då postlådan ligger en kort bit ifrån huset bestämde jag mig för att istället för att själv ta in den fråga honom om han ville följa med mig och hämta den. Han spratt till och klev snabbt upp ur stolen när jag frågade och greppade sin rullator. Vi traskade iväg, solen sken och han kämpade på. Andetagen var lite tunga när vi kom tillbaka till huset och han sjönk ner på en köksstol. Men hans ögon glittrade. Och han upprepade flera gånger hur roligt det varit att gå till postlådan, för vet du, sa han, jag har nog inte varit ute vid lådan på flera år! 

Det tog lite längre tid att ta med honom än det gjort om jag hämtat posten själv. Tid som man så sällan har i detta yrket.

Men jag lämnade honom med lätt hjärta den där dagen!

Men jag vet också att jag aldrig kommer utbilda mig inom ett yrke där det inte får finnas tid att ge de gamla lite guldkant på tillvaron...

Älskade Saab!

När jag stod och tankade bilen här om dagen tänkte jag på besiktningen och vilken lycka jag kände när besiktningsmannen gav mig ett blankt papper och glatt konstaterade att den nog skulle hålla ihop några år till!

Mattias kallar den skruttibangbang, och är inte alls det minsta lilla road av att behöva skruva på den lite ibland för att hålla ihop den

Och pappa har tyckt i flera år, allt sedan lånet var betalt och den var mig egen, att det är dags att byta bort den mot en nyare.

Men jag fasar för den dagen det är dags att säga farväl

Det är en bil

Jag vet det

Men under åren har jag blivit oerhört fäst vid den

När mamma och pappa skulle hjälpa mig att köpa ny bil letade vi en hel lördag utan att hitta nånting, till sist kom vi till Holmgrens och stannade vid min blivande Saab. Försäljaren pratade sig varm om hur säker en Saab är att köra, och lite snygg var han allt också, försäljaren alltså! Efter provkörningen var jag fast! Och aldrig har jag ångrat att jag föll för vartenda ord han sa den där försäljaren!

Två veckor senare hämtade jag hem den. Och de första månaderna häpnades jag varje gång jag satte mig bakom ratten. Var det verkligen möjligt att det var min bil, att jag hade denna underbara, nya, fina bil i min ägo? 

Så mycket som vi delat sedan dess! Jag har ätit otaliga luncher i framsätet, sovit både i framsätet med huvudet på sne och inbäddad i sovsäck i baksätet. Jag har flyttat med den, trängt in allt jag ägt och tre katter och kört tvärs genom landet. Alla Finlandsresor vi gjort tillsammans. Jag kan varenda liten egenhet och nyck den har, jag har exakt koll på dragläget så den inte rullar ens en millimeter bakåt vid start i backe. Jag känner till varenda millimeter av den!

Det är bara en bil

En gammal, trött bil 

i andras ögon

I mina ögon är min Saab min lilla skatt

och jag önskar av hela mitt hjärta att vi har många år kvar tillsammans

och massa fler äventyr att dela!

Tacksamhet!

Midsommarhelgen är precis över

Hela helgen har facebook svämmat över av bilder på glada människor i feststämning, klänningar, kavajer, rosiga barn, jordgubbar och dans kring stångar.

Det är klart att när jag fick mitt sommarschema och insåg att jag jobbade både midsommaraftons kvällen och lördag och söndag så blir man lite besviken.

Men jag försökte tänka att det finns andra storhelger som är värre att jobba, midsommarafton är lite överreklamerat, det regnar ändå och så tjänar man bra iallafall.

När solen sedan lös från en klarblå himmel på fredagsmorgonen var det lite tungt att ta på sig arbetskläderna och åka efter sillunchen och jordgubbarna.

Jag stack en blomma i håret och åkte iväg.

Och efter mitt första besök insåg jag att det inte alls var så värst synd om mig.

Och den känslan höll i sig resten av helgen, när besöken oss alla de äldre, ensamma människorna avlöste varann. Där satt de, de flesta ensamma och klagade inte så mycket över det. Alla fick inte ens jordgubbar... Och de flesta bara värmd nypotatis och sill! Någon hade nyligen förlorat en livskamrat och ensamheten var extra påtaglig och ändå säger de flesta att det är bra när man frågar hur de har det...

Vad är jag för att klaga då när jag både fick nypotatis från eget land, likaså jordgubbarna och kom hem på kvällen till ett upplyst hus, med glad man och hund som mötte i dörren?

Perspektiv på livet är inte fel

Och att känna tacksamhet för det man har så länge man får ha det!

Lupinen!

Lupin

Lupinen är absolut min största och mesta favoritblomma under hela sommarens blomning

Doften får mig nästan svimfärdig

och den är så vacker att ögon tåras

Men det bästa med den ändå, framför all dess skönhet, så får den mig att minnas

ger den mig den där speciella sommarkänslan

Barndomslycka och havsglitter

Mitt andra hem

Mitt Finland

Lupinen kommer alltid symbolisera mina finska somrar vid havet

Plockandet i massor vid ödegården

Det förgäves plockande av fröna som sedan strötts ut på den egna tomten för att få dem att växa närmare

Doftandet och alla myggbett som det envisa plockandet gett

Och bilden av farmor framträder så tydligt bland alla lupiner vid ödegården, hennes skratt, hennes busighet, hennes allt...

Jag är så tacksam att denna vackra blomma växer även här i mitt svenska land

Att jag till och med fått den att ta sig precis bredvid husknuten

Så att jag kan hänföras av den

Minnas

Och smålängta till ett annat land tillsammans med den!

Små blir stora!

Pappa Antons babyn blir stora :)

Dock är det fortfarande svårt att se om det blir höns eller tuppar av dem! 

Fina är de iallafall, växer och funkar fint i flocken.

Mamma Ada har gått vidare i livet och lämnat dem åt sitt öde och värper ägg igen, de små håller dock ihop i vått och torrt!

Det händer i trädgården!

Tomatplantorna blommar för fullt inne, vill ut, ut nu :)

Smultron plantorna växer!

Äppelträdet slår ut!

Bambun har överlevt vintern och de kalla nätterna vi hade för ett par veckor sedan och tittar nu fram!

Jordgubbsplantorna har gått i blom!

De första tappra växterna i grönsakslandet tittar upp, spenat och rädisa!

Nässlorna och kirskålen växer så det knakar, bra eller dåligt? De är iallafall goda att äta upp!

Jordärtskockorna har även de överlevt vintern och tar nu fart!

Grönbete!

Äntligen har de små fått komma ut på grönbete! De firade det med gräs och att springa efter mamma vart hon än gick, även om det betydde att man kunde bli ivägsprätt av mammas ivriga fötter!

För mamma Ada hon firade att hon äntligen fått komma ut från barnkammaren med att sprätta vääääldigt mycket!

Och därefter tog hon ett ytterst långt sandbad

och det syntes i hennes ögon att den baljan jag ställt in med grus till henne inte på långa vägar kunde liknas vid ett äkta sandbad utomhus!

Nu har även resterande flockmedlemmar fått komma in till barnfamiljen, så flocken är komplett igen. Fröknarna bråkade lite och babysarna tyckte det var lite läskigt med stojet, men ingen var dumma mot dem. Och coola tuppen Anton han tyckte mest det var trevligt med nytt damsällskap och uppvaktade sin Ada men var inte aggressiv på något sätt!

Så nu är allt lugnt i hönsgården och alla individer är nöjda och glada :D

Ulricehamn valde mig!

Idag när jag åkte till jobbet och senare under dagen åkte genom stan till skolan

då tänkte jag på hur fint det är i Ulricehamn egentligen

En vacker liten stad vid vatten

Men jag valde aldrig Ulricehamn

Ulricehamn valde mig

När jag sjutton år gammal satt i Brusabys datasal och skrev in orden "Sveriges största fårgård" i googles sökningsruta

då valde Ulricehamn mig

För min första träff var Toarp Säteri och det är därför jag bor här var jag bor idag

I nu vuxen ålder kan jag ibland reflektera över att det inte alltid kan ha varit så lätt att vara förälder till mig

Inte för att jag någonsin varit ett bråkigt barn eller en stökig tonåring

Men jag har valt att åka till väldigt många märkliga platser

Och som förälder kan det inte alltid varit lätt att lämna av sin dotter på dessa platser

Från den första resan när de körde mig som sextonåring till internatet i Brusaby, från att knappt ha varit hemifrån skulle jag nu bo ihop med främmande människor på främmande plats. Gå i skola och leva ett nytt liv många mil hemifrån 

Och när jag de körde mig långt ut i de finska skogarna och lämnade mig på en gård med 150 djur och en vimsig kärring för tre veckors praktik. Huset jag skulle bo i var ett konferenshus, min säng stod i källaren och det ekade även när jag viskade. Hon hade inga anställda utan drev hela husdjursgården med praktikanter. Varje kväll satt jag ensam i det ekande huset och smorde in mina värkande händer med hudcremé. Och än idag när jag känner doften av just den cremén minns jag den där känslan.

Till när de körde mig till Åbo, hem till en dam som hade 47 hundar inomhus. Och ännu fler i sitt pensionat. Inte en säng fanns ledig att sova i så jag fick trängas med ett gäng hundar, och några katter. Jag använde vaselin till mina torra och spruckna läppar och aldrig ska jag glömma när hon sa till mig att det bara är mesar som använder sånt, själv skulle hon aldrig smeta nåt sånt på sina läppar. Men jag fick äta hur många risifrutti jag ville och jag blev döförälskad i hennes små fjärilshundar Cokis och Zupp!

Det var aldrig lätt för mig, och det kan aldrig varit lätt för dem att lämna av mig

Det var inte lättare den där gången när de körde mig hela vägen till Sverige, ut i de djupa skogarna runt Gällstad. Jag hade ingen aning om var jag var, jag hade aldrig träffat människorna jag skulle bo och jobba hos förut. Inget var sig likt i den lilla ica affären vi handlade i innan mamma och pappa skulle åka hem. Tårarna brände bakom mina ögonlock när vi sa hejdå, och jag kan bara föreställa mig hur det kändes att sätta sig i den bilen som förälder och åka alla de milen ensamma hem igen.

Ulricehamn valde mig och jag är kvar här i trakterna av Gällstad.

Från den där första resan till sambo i Tokared

Och jag är så glad och tacksam

över den där träffen i googles sökmonter den där dagen för så länge sedan

Och jag är så glad och tacksam över att mina föräldrar vågade

vågade köra iväg mig och lämna mig på alla de platser där jag utvecklats, mognat och formats till den jag är idag

Och jag är så tacksam att jag själv vågade!

Det finns att göra!

Det har varit väldigt mycket höns på sista tiden!

Men mycket av min tid cirkulerar runt dem

För att jag tycker det är så kul

Och för att de behöver lite mer tillsyn nu när det finns smått

Dessutom har vi gjort i ordning inför årets gödkycklingar!

Men det finns såklart annat också i livet!

Idag är det morsdag i Finland och jag har pratat med mamma och skickat ett kort, som tyvärr inte kom fram i tid, som det ju sällan gör

Önskar dock jag kunnat vara där också, på plats i Finland och fira på riktigt

Längtar nu, längtar till sommaren, till augusti när det är dags att sätta sig i bilen och åka!

Åka till världens vackraste plats!

Men innan dess ska jag avklara nationella proven i skolan

och jobba två månader på hemtjänsten igen

Och ett och annat städ och dagis pass.

Och min bil ska fixas

Just nu är den ganska mycket ur bruk, isärskruvad och upphissad

Väntar på delar

Får köra Jetta under tiden

Och den är fin och bra att köra

Men jag saknar allt min Saab!

Dock har den fått körförbud till Finland, så blir allt att åka Volvo i sommar!

Det finns att göra! Och det står förändringar i luften! Mattias har i ett års tid nu jobbat kväll och jag  har intagit ett tillstånd av singel på kvällarna. Göra vad man tycker, äta popcorn till kvällsmat och titta på dåliga tv serier, och sova middag efter skolan!

Nu ska vi testa äkta samboliv igen!

Och det känns nytt, och kul

och lite läskigt :D

Små, snart stora, krakar!

De växer så det knakar de små liven!

Och mamma Ada är så duktig och beskyddande som en riktigt hönsmamma ska vara!

Synd bara att jag inte kommer nära de små :D

Jag får beundra dem på avstånd och vara glad åt att allt funkar som det ska!

Snart, snart ska de få gå ihop hela flocken igen, och de små få upptäcka den stora världen utanför!