Ulricehamn valde mig!

Idag när jag åkte till jobbet och senare under dagen åkte genom stan till skolan

då tänkte jag på hur fint det är i Ulricehamn egentligen

En vacker liten stad vid vatten

Men jag valde aldrig Ulricehamn

Ulricehamn valde mig

När jag sjutton år gammal satt i Brusabys datasal och skrev in orden "Sveriges största fårgård" i googles sökningsruta

då valde Ulricehamn mig

För min första träff var Toarp Säteri och det är därför jag bor här var jag bor idag

I nu vuxen ålder kan jag ibland reflektera över att det inte alltid kan ha varit så lätt att vara förälder till mig

Inte för att jag någonsin varit ett bråkigt barn eller en stökig tonåring

Men jag har valt att åka till väldigt många märkliga platser

Och som förälder kan det inte alltid varit lätt att lämna av sin dotter på dessa platser

Från den första resan när de körde mig som sextonåring till internatet i Brusaby, från att knappt ha varit hemifrån skulle jag nu bo ihop med främmande människor på främmande plats. Gå i skola och leva ett nytt liv många mil hemifrån 

Och när jag de körde mig långt ut i de finska skogarna och lämnade mig på en gård med 150 djur och en vimsig kärring för tre veckors praktik. Huset jag skulle bo i var ett konferenshus, min säng stod i källaren och det ekade även när jag viskade. Hon hade inga anställda utan drev hela husdjursgården med praktikanter. Varje kväll satt jag ensam i det ekande huset och smorde in mina värkande händer med hudcremé. Och än idag när jag känner doften av just den cremén minns jag den där känslan.

Till när de körde mig till Åbo, hem till en dam som hade 47 hundar inomhus. Och ännu fler i sitt pensionat. Inte en säng fanns ledig att sova i så jag fick trängas med ett gäng hundar, och några katter. Jag använde vaselin till mina torra och spruckna läppar och aldrig ska jag glömma när hon sa till mig att det bara är mesar som använder sånt, själv skulle hon aldrig smeta nåt sånt på sina läppar. Men jag fick äta hur många risifrutti jag ville och jag blev döförälskad i hennes små fjärilshundar Cokis och Zupp!

Det var aldrig lätt för mig, och det kan aldrig varit lätt för dem att lämna av mig

Det var inte lättare den där gången när de körde mig hela vägen till Sverige, ut i de djupa skogarna runt Gällstad. Jag hade ingen aning om var jag var, jag hade aldrig träffat människorna jag skulle bo och jobba hos förut. Inget var sig likt i den lilla ica affären vi handlade i innan mamma och pappa skulle åka hem. Tårarna brände bakom mina ögonlock när vi sa hejdå, och jag kan bara föreställa mig hur det kändes att sätta sig i den bilen som förälder och åka alla de milen ensamma hem igen.

Ulricehamn valde mig och jag är kvar här i trakterna av Gällstad.

Från den där första resan till sambo i Tokared

Och jag är så glad och tacksam

över den där träffen i googles sökmonter den där dagen för så länge sedan

Och jag är så glad och tacksam över att mina föräldrar vågade

vågade köra iväg mig och lämna mig på alla de platser där jag utvecklats, mognat och formats till den jag är idag

Och jag är så tacksam att jag själv vågade!