De kom som en vind från förr...En smekning av det förflutna...
Alla ord var nästan desamma, och jag njöt av att bara lyssna, på en dialekt som tog mig flere år tillbaks i tiden. Och jag njöt av att säga sju sjösjuka sjömän utan att få ett enda skratt, ett enda höjt ögonbryn till svars. Bara få säga så som jag alltid gjort och veta att det någonstans är rätt.
Vi tog oss tillbaka längs minnets stig och pratade om de människor som fanns då, om de fester vi gick på, om de lärare vi hatat.
Vi pratade om en tid som finns men som aldrig kommer finnas igen...
Men medan vi pratade, när jag inte tänkte på vilka ord jag borde och inte borde använda smög det sig in nya ord i mitt ordförråd, ord dom skrattade åt, ord jag aldrig skulle drömt om att använda den där tiden för länge sedan. Vi käkade inga mackor på den tiden, och vi fikade aldrig och bakis, det är något man har där bak. Nej, då åt vi smörgåsar och gick på kaffe och krabbis var det man hade varje torsdag efter onsdagsen alkoholintag...
Och det blir lite sorligt inom mig att på något sätt känna att jag ingenstans hör hemma. För jag känner mig så himla bekväm med deras dialekt, jag vill prata som dom men jag kan inte längre. Jag vill inte bo i deras land. Jag vill bo i sverige och jag tar efter den här dialekten och samtidigt kan den aldrig bli min riktigt på riktigt!
Jag känner mig som mina katter, blandras och vart jag än hoppar så krockar jag med något...
//Marie
