Om kvällarna när det mörknat går jag och Bamsen en sista promenad ensamma i natten innan läggdags. Sida vid sida traskar vi fram i tystnaden, och lyssnar. Lyssnar efter ljud. Och oftast är det alldeles, alldeles tyst. Ibland störs vi av billjud, vägen lyses upp och vi får slänga oss i diket, utan reflexer och ficklampor som vi går.
Men ibland stannar vi till av ett helt annat ljud. Jag hör henne. Och alldeles stilla lyssnar vi och spanar och anar små tassar i mörkret.
Men hon är aldrig där
För jag hör bara hennes speciella mjauande läte i mitt hjärta
Hon är aldrig där
Hoppet det återstår, tron att hon en vacker dag ska tassa tillbaka hem igen
Den lämnar mig aldrig
Så vi fortsätter lyssna, Bamsen och jag
Min älskade vildkattunge!
