Åren går!

Doften av smink

Känslan av darrande hand alldeles för nära ögat

Pudermoln i hela toaletten

Och musik från rummet intill

Proceduren är fortfarande densamma

Men jag har blivit äldre

Och jag är väldigt tacksam för det

Sminkproceduren väcker minnen från förr

Från min vildaste ungdomsperiod

När sminket alltid var början, förhoppningen om en lyckad kväll

En cider balanserad på handfatskanten, och bubblorna som spred sig kroppen ingav makt

Sminket var förhoppningen om att bli kysst

Men ångesten lurade alltid under ytan

För följande gång ansiktet mötte spegeln var ångesten ett faktum, sminket utsmetat och någon besviken

De vilda ungdomsåren var fulla av smink

Förhoppningar och ångest

År jag aldrig hade velat vara utan

men idag är jag glad att jag blivit äldre

Då som nu sminkar jag mig med glitter runt ögonen, för ögonskugga har aldrig fastnat

Men idag är jag trygg, och bara minnet av ångesten finns kvar när pudermolnet sprider sig på toaletten

Hand i hand ska jag gå på nyårsmiddag och imorgon ska jag vakna till ett nytt år med glädje och sminket kommer vara avtorkat och borta innan jag ens hunnit somna!

Gott nytt år!

GOD JUL!

GOD JUL

till hela älskade familjen och släkten i Finland

från oss alla här i Tokared

/Marie, Mattias, Bamse, Linus, Leja, Lava, Mammakatten och alla glada hönor och tuppar i hönsgården!

Julkramar!

Året som gått!

På facebook kunde man göra en årssammanställning. Den plockade då fram 20 av de viktigaste händelserna under året, och det satte fart på mina tankar om året som gått!

Tiden går så obevekligt framåt och ibland glömmer man bort vad man faktist har lyckats med, upplevt och formats av!

Året började med en examen, i ämnet Storytelling. En sjukt rolig och givande utbildning som ledde till en examen i absolut ingenting... Som många andra av mina utbildningar. Roliga och givande och jag utvecklas som människa, men de leder inte till ett välbetalt och tryggt jobb. Jag är fortfarande samma, flummiga jag som går längs min krokiga väg...

I februari tog jag steget till svenskt medborgarskap! Det står så på papper iallafall men i själ och hjärta är och förblir jag finländare!

I mars firade jag och Mattias ett år tillsammans! Då åkte vi iväg på spa en helg vid havet och myste!

I maj tog jag ett jättekliv i mitt liv, rakt ut i ovissheten. Jag slutade på Rasta efter många år där av upp och nedgångar! Det var ett stort beslut, ett läskigt beslut men även ett väldigt rätt beslut!

Under sommaren jobbade jag i hemtjänsten. Åkte runt i halva kommunen, lärde mig hitta på platser jag aldrig förut varit på och träffade väldigt många spännande gamla människor med djupa, roliga, ledsna och medryckande historier att berätta.

Under min korta semester drog jag och Mattias iväg till Finland, till havet! Och på en klippa vid mitt paradis på jorden förlovade vi oss och aldrig har jag varit så lycklig!

På hösten började jag komvux för att än en gång påbörja en resa som ska leda till det där stabila, trygga, välbetalda och trivsamma jobbet. Vad det är vet jag inte än, och om denna skolresa ska ta mig dit det vet jag inte heller. Jag traskar vidare längs min krokiga väg...

Vid sidan av skolan har jag fortsatt lyssna till de gamlas historier men även inlett inhopp på förskolor där barnens berättelser är helt annorlunda. Kontrasternas jobb med början och slutet av livet! Jag trivs med de båda och är glad att jag kunnat kombinera de båda med skolan och hoppas kunna fortsätta med det! 

Under hösten hanns det även med min allra första solresa i livet! Den gick till Mallorca med Mattias och hans familj. Aldrig har jag sett ett blåare hav och jag njöt av varje sekund där nere!

Året ska jag avsluta helt olikt något annat år någonsin, då julen ska firas i Sverige! Det känns läskigt, och ledsamt och jag kommer sakna alla de jag älskar på andra sidan havet så mycket, men det känns ändå rätt att vara här i Tokared. För Mattias har blivit en väldigt viktig del av min familj han också! Resan till Finland får ske efter julen istället så att jag får min välbehövliga finska tid!

Min livsväg är och förblir krokig och brokig, men jag ångrar aldrig något av alla val jag gör! Jag är så glad för allt jag får uppleva i livet, även de mer ledsna och läskiga delarna eftersom alla delar tillsammans bildar den lilla människa jag är idag!

Men det jag ändå är allra mest glad för i denna stund är att bredvid mig på vägen nuförtiden går min trolovade och älskade sambo, som gör allting tryggt och älskvärt! Vad som än händer så är det alltid vi två!

Ännu ett fantastiskt år av liv lider mot sitt slut och ett nytt ser sin början!

Jul!?

Den här tiden på året brukar jag vara i full fart med att smyga in julen i mitt hem

En tomte där, en röd filt i soffan, pepparkakor och glögg i stora hälsofarliga mängder

Och det brukar excellera, så att innan första december att hunnit infinna sig har jag lyckats dra fram allt julpynt jag äger, varenda julgardin är uppe och julgranen sprider sitt vackra sken

Men i år, inte mycket alls...

Det står en tomte i köket, och en bortglömd flaska glögg i kylen

Och på andra våningen lyser det förvissa en adventsljusstake, men det var ju bara för att retas lite med grannen

Och jag bakade pepparkakor men det var för att Mattias så gärna ville äta dem

Var är all den glädjen, längtan, kliandet i fingrarna?

Jag bokade Finlandsbiljetter, men dom gäller inte förren efter nyår

Och kanske det är där i det ligger

Att jag för första gången på 28 år inte ska fira julen i Hangö

Jag ska inte klä granen med pappa dagen innan julafton, inte skära upp brännhet skinka med mamma och inte dela ut julklappar med släkten. Inte äta mormors sill och mammas potatislåda...

Jag ska vara med Mattias, mannen jag älskar, och jag vill vara med honom

Men än har vi inte hunnit skapa några traditioner tillsammans

Och kanske får det vara så i år

Att inget är sig likt, och i år får vi försöka hitta dom där sakerna vi kan göra tillsammans som efterhand kommer bli vår jul

I år är inget som det någonsin varit men det får bli bra i år också

Bara lite mer trevande än det brukar vara...

Iskalla händer!

Jag trivs väldigt bra på landet, och det är på landet jag vill bo!

Men när det är något jag inte förstår eller kan använder jag ofta frasen "men jag är ju från stan" som ursäkt när det gynnar mig.

Och det ligger något i det ibland, det finns faktiskt saker jag saknar som bara kan vara i stan...

Nu när hösten kommer med stormsteg, den i andras ögon fula hösten. Den regniga, gråa och väldigt mörka hösten. Då njuter jag i fulla drag, av mörka kvällar, regn mot fönsterrutan och hårda vindar som drar kring öronen.

Men något jag saknar på landet är den där känslan när man efter en lång skol- eller arbetsdag cyklar eller går hem i regnet. När man har lite för lite kläder på sig för årstiden, när regnet letar sig in i nacken och fingrarna blir alldeles iskalla. För då är det en så fruktansvärt härlig känsla att komma innanför dörren hemma i en varm lägenhet. Sparka av sig blöta skor, byta om till torra, varma myskläder, sätta fast det blöta håret i en knut och så koka varmt te. Hålla de där iskalla händerna mot den brännheta koppen och känna teets värme sprida sig i hela kroppen. Och regnet öser ner utanför mot den kalla fönsterrutan!

Det kan jag verkligen sakna ibland, för nu när jag bor på landet måste jag åka bil för att komma hem. Och i bilen är det varmt och skönt, och mina fingrar är aldrig så där iskalla när jag kommer hem efter en lång skoldag...

Tidsmaskin!

När jag sätter mig i bilen och åker till skolan om tidiga mornar känns det lite som att sätta sig i en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden...

Och inte bara för att vuxenutbildning känns väldigt mycket som att vara 15 år igen. Det är matte, ekvationer, grupparbeten och engelska glosor. Det är klassrum och lärare som poängterar det viktiga i att vara i tid. Det är läxor och prov och betyg. Och det är roligt, men det är också att vara 15 år igen...

Utan även för att på vägen till skolan ser jag alla dessa ännu mindre barn som är på väg till sin skola. Stora ryggsäckar men små ryggar. Och de cyklar tillsammans, eller ensamma och vissa står stilla i ett gathörn och väntar på någon som är sen.

Och den scenen för mig tillbaka till känslan av att vara 10 år igen och stå i ett gathörn och vänta på någon som alltid var sen... Känslan av att cykla hem i snömodd med en alldeles för tung axelväska... Känslan av att sitta längst bak i ett klassrum och vara livrädd för att finska läraren ska tilltala mig...

Men nu är jag 28 år och sitter i ett klassrum och löser ekvationer, försöker prata engelska och förstå politik. Och jag känner mig ganska liten igen, samtidigt som ingenting är som det någonsin varit och jag ser rätt ljust på framtiden!

Ingen Tassa!

Om kvällarna när det mörknat går jag och Bamsen en sista promenad ensamma i natten innan läggdags. Sida vid sida traskar vi fram i tystnaden, och lyssnar. Lyssnar efter ljud. Och oftast är det alldeles, alldeles tyst. Ibland störs vi av billjud, vägen lyses upp och vi får slänga oss i diket, utan reflexer och ficklampor som vi går.

Men ibland stannar vi till av ett helt annat ljud. Jag hör henne. Och alldeles stilla lyssnar vi och spanar och anar små tassar i mörkret.

Men hon är aldrig där

För jag hör bara hennes speciella mjauande läte i mitt hjärta

Hon är aldrig där

Hoppet det återstår, tron att hon en vacker dag ska tassa tillbaka hem igen

Den lämnar mig aldrig

Så vi fortsätter lyssna, Bamsen och jag

Min älskade vildkattunge!

Mallorca

Jag har förvisso flyttat från ett land till ett annat

Men det som i andras ögon ses som en väldigt modig och stark sak var för mig mest en överlevnadsstrategi

Och jag har varit i Paris

Också rätt så coolt i mångas ögon

Men jag var 15 år och visste inte någonting om livet

Det som skall hända om en vecka är något väldigt många har gjort, och gör hela tiden. Inga märkligheter!

Men för mig är det något alldeles nytt, något jag aldrig gjort i hela mitt liv

Om en vecka lämnar vi Sverige för en vecka på Mallorca. Och det känns stort!

Tänk, en riktig solresa, för första gången i mitt liv!

Sverige

Finland

Mallorca

Mamma

På engelskan idag läste vi en text om en tjej som var ovanligt modig. Hon och hennes mamma skulle flyga till hennes far men flygplanet kraschade i djungeln, alla dog utom denna tjejen. Trots alla skador hon fått och djungels faror lyckades hon överleva...

Vi skulle alla säga vad vi tyckte om texten.

Och alla uttryckte sig ganska likadant "What a amazing story och what a amazing girl"

Och så blev det min tur!

Yes, I think it was very sad...

Sad?? sa läraren, she alived!!

Yes, but her mother don´t...

Jag kanske är konstig men det var det jag hakade upp mig på med hela texten, inte hur fantastiskt det var att hon överlevde utan hur sorgligt det var att hon förlorade sin mamma...

Vad olika man kan se på en text...

Livet pågår!

Det slog mig häromdagen att det måste vara nära på tio år sedan jag tog examen i Brusaby

19 år gammal, med livet framför sig

Examen i lantbruk, oj vad stolt jag var

Ett pappersark i handen som bekräftade att jag har examen inom lantbruksbranchen, med inriktning husdjur

Och tio år går fort, men inte en enda dag av dessa år har jag arbetet med det jag en gång utbildade mig till

Inte en enda dag...

Och nu jobbar jag inom hemtjänsten, långt från allt vad lantbruk heter

För jag vet fortfarande inte vad jag vill, borde eller ska

Det är ett rörande jobb, att sköta de gamla

Jag blir berörd hela tiden

De säger till mig att det går så fort

Så fort, och så är det över

Livet...

Och de tittar på mig med ledsna gammelögon, och jag vill så gärna sitta kvar en stund och hålla handen, men det är fler som väntar

Men de här rätt, det går fort livet, och allt medans man planerar vad man vill, borde och ska så passerar det, livet...

Känslan man får...

Det finns en viss känsla som uppstår när man nångång besökt folk som bor långt ute på landet, i sneda gamla hus och där det väller ut katter överallt. De har katter på kökssoffan, i hallen, på gräsmattan, på vägen, vid postlådan, ja överallt. Det är lite slöa katter som finner sig vara i stora flockar och få godbitar från bordet!

Det är en viss känsla man har för den typen av människor som bor på det viset...

Idag fick vi ny kyl och frys hemlevererade och installerade. Väldigt lyxigt!

Men jag kunde inte låta bli att se vårt hus ur denna unga killes ögon. Eftersom det vällde ut katter, de var överallt, inne och ute!

Och när han satte sig i sin bil och åkte härifrån så är jag säker på att han hade just den känslan i sin kropp, som man får hos folk som bor i sneda hus, långt ute på landet med alldeles för många katter...

Köksfix!

Köket fick sig en liten förändring :)

Tur det finns garderober fulla med grejer så det är bara att (återigen) konka runt allt för att få till det som man (jag) vill :D

Plats behövs när nu äntligen hel kyl och frys ska införhandlas!

Kasta sig ut!

Imorgon är det dags!

Imorgon är det dagen D!

Som jag längtat!

Och ändå är den fruktad!

Min allra sista dag på Rasta!

6 år har kommit och gått, och många dagar har varit min sista. På väg till olika skolor och äventyr, men på något sätt har jag alltid återvänt. Till platsen som varit min trygghet och stabila punkt under all min ensamma tid i Sverige.

Det har varit mycket blod, svett och tårar!

Alla ärr som finns på min kropp, med ursprung Rasta är svåra att räkna! Det är oändliga knivsår, brännblåsor och ett och annat stänk av frätande medel i ögonen som passerats!

Svetten har forsat fram över panna och rygg, när otaliga hamburgare och raggmunkar blivit stekta, miljoner människor serverade och tonvis med mackor producerade!

Och visst har det varit tårar, när orättvisor och skvaller blir för mycket...

Men det har även varit skratt, vänskap och kuligheter!

Och inte minst en rangliga väg fram till den stora kärleken ;) För vore det inte för rasta hade jag inte träffat Malin, och hade jag inte träffat henne kanske jag aldrig hade hamnat i Tokared!

Vänskap och kärlek för livet!

Men man kommer till en punkt när det tar stopp, när man inte utvecklas längre, när det räcker med skvaller, när man helt enkelt inte orkar längre! När allting tar slut!

Imorgon jobbar jag min allra sista dag på Rasta!

Det är dags att kasta sig ut och testa vingarna!

Det är dags att testa Sverige utan Rasta!

Det är dags att gå vidare, vart det än bär mig!

Förändring!

Och vad tiden går...

Det är 6 år sedan jag flyttade till Sverige. Det känns som igår, samtidigt som en evighet har förflutit. Jag är inte längre den där tjejen som med tårar i ögonen satte mig på ett flygplan helt ensam första gången i livet och flög iväg mot det helt okända. Hon har formats och stärkts av hundratals drömmar och ideér, upplevelser, platser och människor.

Jag är inte heller samma tjej som för tolv år sedan gick ur högstadiet i den kalla kuststaden Hangö. Med allt framför mig och livrädd som aldrig förr.

Inte samma tjej som bodde i Ekenäs för 9 år sedan, då festen var det enda viktiga. Då känslan av cider som bubblade ner mot magen gav mig makt och framtiden inte existerade.

Idag är jag jag, vilket jag alltid är, men ändå inte...

Jag har hittat den platsen jag vill vara kvar på, och jag har hittat mannen jag alltid vill vakna upp bredvid!

Bara det en dröm jag aldrig trodde skulle bli sann!

Tusentals drömmar och idéer finns fortfarande kvar för livet är ständigt i förändring, och ska så få vara.

Om tio år igen kommer jag inte vara samma tjej jag är idag. Men jag är ändå alltid jag och den enda jag som jag har!

Våren är här!

Trädgårdsarbete :)

Tack!

Tack världens bästa mamma och pappa för en förtjusande, barnslig och vacker påskhelg vid den vackraste kusten i mitt hjärta!!

Födelsedag !

Födelsedagsfirande för Mattias !!

Förberedelse, det krävs hushållets alla maskiner för att göra smörgåstårta till 15 pers :D 

 Ingen får missa att han blir 38 :D

 Smörgåstårtor i stora lass :)

Långbord!

 Födelsedagsbarnet själv!

 Förvaring på uteplatsen i väntan på gäster, med stearinljus lyckades vi hålla det på plussidan :)

Syskonskaran!

Och värdinnan själv som tyvärr fick lägga sig i feber efter festligheterna!

Blir jag någonsin redo?

Det finns många planer nu, för framtiden

Men det jag för det mesta låter tankarna snudda vid är det nya köket

Planlösningar, material, färger, hyllor, bord och stolar

Och så finns den där drömmen om hästar

Men just nu är det oftare Mattias som för dem på tal än jag själv

Nu när möjligheten står för dörren

Ett litet bygge av stall, men resten finns redan

Nu när det är möjligt igen

tänker jag alldeles för sällan på det

Igår när jag dammsög på rasta virvlade tankarna

Jag tänkte på farmen, på slakten, på hur djuren sparkar sig in i döden, på avlivning av alla mina egna djur

Och så dök bilden av Telly när hon lyfte sitt huvud precis i dödsögonblicket innan hon föll upp

Och tårarna var inte långt borta

Och då insåg jag varför jag låter Mattias prata om att skaffa hästar

och jag själv håller mig till köket

För köket kan jag aldrig förlora

För den dagen det står två vackra hästar utanför mitt köksfönster igen

Det är oxå dagen då jag måste vara beredd på att förlora dem

Och jag är inte redo än...