Ibland blir jag rädd...

Jag flög av min häst idag, ibland finns det inget som kan förhindra det som sker.

Han var så pigg, så pigg idag, och han verkligen flög när jag viskade galopp och släppte på tyglarna, han flög, ingen tvekan. I några svindlande sekunder flög han fram och jag hade mist all kontroll.
Och jag hann njuta, för just i den sekunden när han ger allt, allting han har och jag inte kan kontrollera det jag gör då far de en glädjepil genom kroppen för det är en alldeles magisk sekund.
Men ibland händer det sådant man aldrig kan räkna ut på förhand, plötsligt fick han för sig att vi skulle galoppera ut på en åker istället och han verligen tvärvände i luften och jag hade inte en chans i världen att hållas kvar. Och kanske, kanske kunde man tro att i den sekunden man faller passerar livet revy. Det enda jag tänkte var att jag måste hålla kvar tygeln så han inte sticker för mig.
Jag gjorde ett elegant fall ner på knä och höll kvar hästen, som mest såg förvånad ut för att jag plötsligt låg på marken.

Och jag blev aldrig rädd, jag hann aldrig bli riktigt rädd. Jag var skakig när jag reste mig upp, och smärtan högg sig fast i ben och rygg, men rädd var jag inte. Jag klappade om honom och satt upp igen, och tog en ny galopp.

Det enda som skrämmer mig är att vi precis några dagar innan verkligen pratade om att flyga av, vad jag är mest rädd för om det hände och när riskerna är som störst. Och precis innan jag viskade galopp i Davves öra sa jag till Alva, plocka upp mig sen när jag flyger av...

Det är det jag är rädd för, att saker och ting alltid händer när man pratar om de...



//Marie

Längst ner!

Så nu är jag här igen...
Här var jag tydligen alltid hamnar till sist...

Längst ner på botten.
Och jag vet att den enda vägen att välja nu är uppåt, för det går inte att ta sig åt sidorna eller längre ner, det finns inte längre några genvägar.

Bara att börja klättra igen.
Tystnaden blir min vän när väggarna runt mig förföljer mig.
Ljuset där uppe min ledstjärna, jag vet att jag kommer dit igen, det är bara tid och kraft som behövs...

Så nu är jag här igen.
Längst ner på botten.
Jag frågar mig själv lite försiktigt varför jag alltid hämnar här.
Men svaret flyr retsmat och jag kan inte, kan inte fånga det...

Jag lämnar det och börjar klättra istället.
Vägen är längre nu än sist, den blir alltid längre... För varje gång jag faller,
faller jag lite tyngre än sist...

Jag undrar när vägen upp blir för lång...




//Marie

Förändring

Jag tror på förändring
Jag tror på att den globala uppvärmningen är en del av jordens naturliga förändring
Jag tror på att bensinprisets ständiga höjning är en normal förändringsprocess
Jag tror på förändring

Och jag tror på utveckling
Jag tror på människans förändring

Jag tror inte du tänker samma tanke när du föds som när du är 80 år och sitter under ett äppelträd

Igår stod jag i disken på jobbet och diskade medan tankarna surrade. Jag förflyttade de smutsiga tallrikarna och glasen från diskvagnen, via maskinen och rena igen ut till köande kunder. Och medan matresterna klibbade fast sig på mina fingrar och gammalt kaffe stänkte ner min tröja tänke jag på förändring...

Jag tror att man varje dag vaknar upp som en ny människa, varje dag är den första dagen av resten av livet, varje dag kan man förändra dåliga ovanor till goda, och tvärtom, goda till dåliga, varje dag kan man börja om på nytt...

Jag tror på förändringen.

Men för första gången i mitt liv har jag stannat upp, jag är inte längre på väg någonstans. Jag har satt mig ner med ansvarets tunga vikt över mina axlar och har inte planerat att gå min väg på en längre tid.
Och det skrämmer mig. Jag klarar inte av att sitta stilla, men ansvaret tynger ner mig, hårt mot marken och jag vet att den här gången måste jag stanna kvar och slåss...



//Marie