Så nu är jag här igen...
Här var jag tydligen alltid hamnar till sist...
Längst ner på botten.
Och jag vet att den enda vägen att välja nu är uppåt, för det går inte att ta sig åt sidorna eller längre ner, det finns inte längre några genvägar.
Bara att börja klättra igen.
Tystnaden blir min vän när väggarna runt mig förföljer mig.
Ljuset där uppe min ledstjärna, jag vet att jag kommer dit igen, det är bara tid och kraft som behövs...
Så nu är jag här igen.
Längst ner på botten.
Jag frågar mig själv lite försiktigt varför jag alltid hämnar här.
Men svaret flyr retsmat och jag kan inte, kan inte fånga det...
Jag lämnar det och börjar klättra istället.
Vägen är längre nu än sist, den blir alltid längre... För varje gång jag faller,
faller jag lite tyngre än sist...
Jag undrar när vägen upp blir för lång...
//Marie
1 kommentar:
Kanske, så känns det som att du faller tyngre för att du befinner dig så mycket längre upp nu. Det kommer alltid komma motgångar, men de får vi lära oss att hantera. Du är grym och vägen upp kommer aldrig bli för lång. Vägen NER däremot har blivit för lång. För du kommer aldrig falla allra längst ner. I know that.
Marie my love, smile. Du är fantastisk..
Skicka en kommentar