Ibland blir jag rädd...

Jag flög av min häst idag, ibland finns det inget som kan förhindra det som sker.

Han var så pigg, så pigg idag, och han verkligen flög när jag viskade galopp och släppte på tyglarna, han flög, ingen tvekan. I några svindlande sekunder flög han fram och jag hade mist all kontroll.
Och jag hann njuta, för just i den sekunden när han ger allt, allting han har och jag inte kan kontrollera det jag gör då far de en glädjepil genom kroppen för det är en alldeles magisk sekund.
Men ibland händer det sådant man aldrig kan räkna ut på förhand, plötsligt fick han för sig att vi skulle galoppera ut på en åker istället och han verligen tvärvände i luften och jag hade inte en chans i världen att hållas kvar. Och kanske, kanske kunde man tro att i den sekunden man faller passerar livet revy. Det enda jag tänkte var att jag måste hålla kvar tygeln så han inte sticker för mig.
Jag gjorde ett elegant fall ner på knä och höll kvar hästen, som mest såg förvånad ut för att jag plötsligt låg på marken.

Och jag blev aldrig rädd, jag hann aldrig bli riktigt rädd. Jag var skakig när jag reste mig upp, och smärtan högg sig fast i ben och rygg, men rädd var jag inte. Jag klappade om honom och satt upp igen, och tog en ny galopp.

Det enda som skrämmer mig är att vi precis några dagar innan verkligen pratade om att flyga av, vad jag är mest rädd för om det hände och när riskerna är som störst. Och precis innan jag viskade galopp i Davves öra sa jag till Alva, plocka upp mig sen när jag flyger av...

Det är det jag är rädd för, att saker och ting alltid händer när man pratar om de...



//Marie