Jag trodde jag visste vem du var...
Jag trodde jag visste allting redan
Jag trodde jag visste hur gräset växer mot himlen, hur solen går ner om kvällen, hur regndropparna faller mot marken...
Jag trodde jag visste att Davve inte gillar att kela, att katterna inte lyder mig...
Men plötsligt
...faller regnet mot himlen, gräset växer ner mot avgrunden, solen går upp om kvällarna, katterna stannar upp och lyssnar och Davve lägger sitt huvud i min famn...
Jag trodde jag visste vem du var...
och plötsligt är du inte längre du...
//Marie
fredag 30 januari 2009
lördag 24 januari 2009
Redo
Jag var ute och sprang idag. Sammanbitet klädde jag på mig, snörde på mig skorna och gick ut. Jag utfodrade djuren och sen ställde jag mig högst uppe på min backe och såg ut över omgivningen. Jag vände upp ansiktet mot himlen, blundade och kände de iskalla dropparna som föll landa tungt över mina ögonlock. Jag öppnade ögonen igen och började springa. Det gick lätt först, som att sväva fram och tankarna surrade som envisa bin bakom mig. Jag kom in i skogen och snön låg djup, jag fick lyfta benen högt för att inte trilla. Andetagen blev djupare. Och bina blev längre och längre efter mig. Snart var det vara jag, snön och mina tunga andetag. Jag sprang och sprang, ända tills jag var hemma igen...
Väl inne satt jag en stund på golvet och tittade på Leja som låg på rygg med en röd leksaksmus mellan tassarna. Hon såg så fridfull och lugn ut där hon låg och slänge på den lite och hit dit, ålade sig och fångade den igen...
Jag springer bara när jag måste komma undan mina egna tankar...
Jag springer bara när jag måste ta mig vidare i livet...
Jag springer bara när det gör ont inom mig...
Jag är redo nu, att gå vidare
Jag är redo nu att släppa taget om dig...
//Marie
Väl inne satt jag en stund på golvet och tittade på Leja som låg på rygg med en röd leksaksmus mellan tassarna. Hon såg så fridfull och lugn ut där hon låg och slänge på den lite och hit dit, ålade sig och fångade den igen...
Jag springer bara när jag måste komma undan mina egna tankar...
Jag springer bara när jag måste ta mig vidare i livet...
Jag springer bara när det gör ont inom mig...
Jag är redo nu, att gå vidare
Jag är redo nu att släppa taget om dig...
//Marie
tisdag 20 januari 2009
Tack
Hej hopp skutt i granskogen!
Det finns så många snälla människor i den här världen trots allt, och även om man oroar sig så mycket så ordnar sig det mesta ändå.
Lilla vita, söta micran sa upp kontraktet med mig i fredags, helt död, vägrade starta. Fick panikringa till Malin för att kunna ta mig till jobbet, en minut sen stressade vi in iallafall. Sen var hon så snäll så jag fick sova över hos henne till lördagen och så körde hon mig hem och sen till bussen. För detta var ju min Göteborgs helg. Så kom det sig då att jag åkte buss själv i Sverige första gången i mitt liv, och det gick bra :) En underbar helg med Magda, teater, vin, god mat och prat och skratt. Så buss hem igen. Och så världens snällaste Stefan som kom och hämtade mig och så får jag låna Rasta bilen som han har nu när Ammi och Peo är i Thailand. Så jag känner mig rätt glad, trots alla mörka moln som hotar vid horisonten.
Det finns så många snälla människor här i världen, här var mitt paradis ligger...
Hej, hopp, skutt...
//Marie
Det finns så många snälla människor i den här världen trots allt, och även om man oroar sig så mycket så ordnar sig det mesta ändå.
Lilla vita, söta micran sa upp kontraktet med mig i fredags, helt död, vägrade starta. Fick panikringa till Malin för att kunna ta mig till jobbet, en minut sen stressade vi in iallafall. Sen var hon så snäll så jag fick sova över hos henne till lördagen och så körde hon mig hem och sen till bussen. För detta var ju min Göteborgs helg. Så kom det sig då att jag åkte buss själv i Sverige första gången i mitt liv, och det gick bra :) En underbar helg med Magda, teater, vin, god mat och prat och skratt. Så buss hem igen. Och så världens snällaste Stefan som kom och hämtade mig och så får jag låna Rasta bilen som han har nu när Ammi och Peo är i Thailand. Så jag känner mig rätt glad, trots alla mörka moln som hotar vid horisonten.
Det finns så många snälla människor här i världen, här var mitt paradis ligger...
Hej, hopp, skutt...
//Marie
torsdag 15 januari 2009
Elräkningen
Elräkningen kom igår
och det gjorde ont, inom mig
när den är alldeles
för hög
Det är så mycket pengar
och alla tankar snurrar runt i mitt huvud
när jag förstår vad de menar med att bo i ett hus
även när hyran är låg
Mycket pengar, och liten lön
och vi är sju
Jag, Leja, Linus, Davve, Telly, Malin, Nadja
alla är vi hungriga, alla kräver vi pengar
Och jag tänker alla där tankar jag får
eller kanske inte får tänka
Flytta, sälja, slakta, svälta
och jag gråter
För, för en gångs skull i mitt liv
vet jag nästan vad jag vill
Jag vill bo kvar
Jag älskar mitt paradis
Jag älskar oxå min djur
Men vem ska bort
För alla har jag inte råd att ha kvar
om jag vill stanna här
Och stanna, jag vill stanna
stanna, jag vill bo här
Så jag gråter lite mer
och viskar till katterna
"ni får stanna"
Jag går ut
står tyst och stilla och bara tittar
Tar in bilden av dem alla fyra
och så viskar jag till sist till hästarna
"ni får stanna"
Sen går jag in
suckar
och gråter lite till...
//Marie
och det gjorde ont, inom mig
när den är alldeles
för hög
Det är så mycket pengar
och alla tankar snurrar runt i mitt huvud
när jag förstår vad de menar med att bo i ett hus
även när hyran är låg
Mycket pengar, och liten lön
och vi är sju
Jag, Leja, Linus, Davve, Telly, Malin, Nadja
alla är vi hungriga, alla kräver vi pengar
Och jag tänker alla där tankar jag får
eller kanske inte får tänka
Flytta, sälja, slakta, svälta
och jag gråter
För, för en gångs skull i mitt liv
vet jag nästan vad jag vill
Jag vill bo kvar
Jag älskar mitt paradis
Jag älskar oxå min djur
Men vem ska bort
För alla har jag inte råd att ha kvar
om jag vill stanna här
Och stanna, jag vill stanna
stanna, jag vill bo här
Så jag gråter lite mer
och viskar till katterna
"ni får stanna"
Jag går ut
står tyst och stilla och bara tittar
Tar in bilden av dem alla fyra
och så viskar jag till sist till hästarna
"ni får stanna"
Sen går jag in
suckar
och gråter lite till...
//Marie
lördag 10 januari 2009
Det var då...
Jag var ensam igår, ledig, så jag satt och läste igenom gamla texter jag skrivit nån gång, jag fann påbörjade, avslutade, halvfärdiga och jag fann detta:
Vi gick längs stranden, hand i hand. Men motvilligt, vi höll i varandras händer för att det hör till, inte för att vi egentligen ville det. Vi höll dem för att vi gjort det så länge. Vi tittade rakt framåt, ner mot marken, och ut mot havet, men aldrig på varann. Vi lät inte våra blickar mötas. Vi gick långsamt, vi hade ingen brådska någonstans. Vi gick där för att vi inte hade någon annanstans att gå. Det var höst, man kunde känna i luften att kylan åter var på väg. De små vindpustarna som drog över stranden ibland var bitande. Men man kunde fortfarande känna värmen från solen. Solen stod lågt på himlen, vi hade den i ryggen. Den långa sandstranden sträckte ut sig så långt vi kunde se, vi fann inget slut på den.
Vi talade om framtiden. Om våra mål som inte alls överensstämde med varann. Vårt samtal var hackigt, som is som ojämnt skramlar i ett glas man rör om i. Vi sa några ord, blev tysta, gick några steg och försökte igen.
Det låg döda fåglar längs stranden. Först tänkte jag inte ens på det. Det låg mycket skräp på stranden och mina fötter tog automatiskt steg över de döda fågelkropparna. Men ju längre bort vi kom ju fler blev de, och ju svårare var det att ignorera dem. Kalla, döda fågelkroppar, både stora och små. I olika stadier av förruttnelse, en del alldeles mjuka och hela, som om de bara sov. Men bröstkorgen var stilla, det fanns ingen själ kvar i dem. Andra bara vita skelett, tomma stirrande ögonhålor.
Jag försökte nämna dem för honom. För han verkade inte se dem. Han trodde att jag försökte byta samtalsämne, eller så ville han inte se dem. Kanske gjorde det lika ont inom honom som det gjorde hos mig, att se all denna död. Men han var hård, han ville inte se, inte visa vad han kände.
Så vi fortsatte vår ändlösa promenad, vårt hackiga samtal om en framtid längre fram. Våra mål var så långt från varandra och just i denna stund var vi som personer lika långt från varandra, trots att vi gick så nära varann.
Mina tankar vara klara som kristall den där dagen. Mina mål och mina planer. Jag visste att du inte ville höra det jag ville säga, jag visste att du inte ville veta. Men som en fågel instängd i en för liten bur, en fågel som inte kan sträcka ut sina vingar kände jag mig, och just då ville jag göra vad som helst för att komma ur den buren, dina sorgsna ögon till trots… Det kändes fel inom mig, att du av alla skulle kunna vara den som tvingade mig att sitta kvar i min bur. Kändes fel att du som sa att du älskade mig, ville att jag skulle glömma mina drömmar och sitta i en bur för liten för en enda rörelse hela mitt liv, för att följa dina drömmar. Som att titta på en teater och aldrig få vara med, bara vara åskådare… Jag ville inte det, och jag sa alla ord till dig, som gjorde dig både ledsen, arg och besviken…
Vi gick hand i hand, för rädda för världen och för oss själva för att våga släppa taget. Vi cirklade förbi alla döda fåglar och jag kände mig illa till mods. Jag var fångad i en fälla, av ord och av dig, av gamla minnen och hårda svek…
Ja, det var länge sen som jag satt och skrev dessa ord om honom och mig...
//Marie
Vi gick längs stranden, hand i hand. Men motvilligt, vi höll i varandras händer för att det hör till, inte för att vi egentligen ville det. Vi höll dem för att vi gjort det så länge. Vi tittade rakt framåt, ner mot marken, och ut mot havet, men aldrig på varann. Vi lät inte våra blickar mötas. Vi gick långsamt, vi hade ingen brådska någonstans. Vi gick där för att vi inte hade någon annanstans att gå. Det var höst, man kunde känna i luften att kylan åter var på väg. De små vindpustarna som drog över stranden ibland var bitande. Men man kunde fortfarande känna värmen från solen. Solen stod lågt på himlen, vi hade den i ryggen. Den långa sandstranden sträckte ut sig så långt vi kunde se, vi fann inget slut på den.
Vi talade om framtiden. Om våra mål som inte alls överensstämde med varann. Vårt samtal var hackigt, som is som ojämnt skramlar i ett glas man rör om i. Vi sa några ord, blev tysta, gick några steg och försökte igen.
Det låg döda fåglar längs stranden. Först tänkte jag inte ens på det. Det låg mycket skräp på stranden och mina fötter tog automatiskt steg över de döda fågelkropparna. Men ju längre bort vi kom ju fler blev de, och ju svårare var det att ignorera dem. Kalla, döda fågelkroppar, både stora och små. I olika stadier av förruttnelse, en del alldeles mjuka och hela, som om de bara sov. Men bröstkorgen var stilla, det fanns ingen själ kvar i dem. Andra bara vita skelett, tomma stirrande ögonhålor.
Jag försökte nämna dem för honom. För han verkade inte se dem. Han trodde att jag försökte byta samtalsämne, eller så ville han inte se dem. Kanske gjorde det lika ont inom honom som det gjorde hos mig, att se all denna död. Men han var hård, han ville inte se, inte visa vad han kände.
Så vi fortsatte vår ändlösa promenad, vårt hackiga samtal om en framtid längre fram. Våra mål var så långt från varandra och just i denna stund var vi som personer lika långt från varandra, trots att vi gick så nära varann.
Mina tankar vara klara som kristall den där dagen. Mina mål och mina planer. Jag visste att du inte ville höra det jag ville säga, jag visste att du inte ville veta. Men som en fågel instängd i en för liten bur, en fågel som inte kan sträcka ut sina vingar kände jag mig, och just då ville jag göra vad som helst för att komma ur den buren, dina sorgsna ögon till trots… Det kändes fel inom mig, att du av alla skulle kunna vara den som tvingade mig att sitta kvar i min bur. Kändes fel att du som sa att du älskade mig, ville att jag skulle glömma mina drömmar och sitta i en bur för liten för en enda rörelse hela mitt liv, för att följa dina drömmar. Som att titta på en teater och aldrig få vara med, bara vara åskådare… Jag ville inte det, och jag sa alla ord till dig, som gjorde dig både ledsen, arg och besviken…
Vi gick hand i hand, för rädda för världen och för oss själva för att våga släppa taget. Vi cirklade förbi alla döda fåglar och jag kände mig illa till mods. Jag var fångad i en fälla, av ord och av dig, av gamla minnen och hårda svek…
Ja, det var länge sen som jag satt och skrev dessa ord om honom och mig...
//Marie
lördag 3 januari 2009
Nytt år
Nytt år, nya möjligheter...
Det tänker jag nog alla år, och på något sätt så är de ju så, för varje år händer nya saker, man lär sig nya grejer, man träffar nya människor. Och även om inte allting går som planerat så är allting en del av livet, en del av möjligheterna.
Nytt år, nya möjligheter...
Nyårsfesten var toppen, ett kanon avslut på ett underbart år, ett år av möjligheter. 2008 var ett år fullt av dem, möjligheterna, ett år att minnas! NyårsFest med alla delar man kan önska sig, mat, femkamp, spel, fyrverkerier, bastu, och det viktigaste av allt, vänner! Tack allihopa!
Nytt år, nya möjligheter...
Jag har inte givit några nyårslöften i år, för dem brukar man bara bryta. Jag ska leva som gjorde ifjol, njuta, uppleva, inte oroa mig så mycket, ta en dag i taget. Så blir nog 2009, om än annorlunda, så kanske lika bra som 2008 :)
Nytt år, nya möjligheter...
//Marie
Det tänker jag nog alla år, och på något sätt så är de ju så, för varje år händer nya saker, man lär sig nya grejer, man träffar nya människor. Och även om inte allting går som planerat så är allting en del av livet, en del av möjligheterna.
Nytt år, nya möjligheter...
Nyårsfesten var toppen, ett kanon avslut på ett underbart år, ett år av möjligheter. 2008 var ett år fullt av dem, möjligheterna, ett år att minnas! NyårsFest med alla delar man kan önska sig, mat, femkamp, spel, fyrverkerier, bastu, och det viktigaste av allt, vänner! Tack allihopa!
Nytt år, nya möjligheter...
Jag har inte givit några nyårslöften i år, för dem brukar man bara bryta. Jag ska leva som gjorde ifjol, njuta, uppleva, inte oroa mig så mycket, ta en dag i taget. Så blir nog 2009, om än annorlunda, så kanske lika bra som 2008 :)
Nytt år, nya möjligheter...
//Marie
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)