Det var då...

Jag var ensam igår, ledig, så jag satt och läste igenom gamla texter jag skrivit nån gång, jag fann påbörjade, avslutade, halvfärdiga och jag fann detta:

Vi gick längs stranden, hand i hand. Men motvilligt, vi höll i varandras händer för att det hör till, inte för att vi egentligen ville det. Vi höll dem för att vi gjort det så länge. Vi tittade rakt framåt, ner mot marken, och ut mot havet, men aldrig på varann. Vi lät inte våra blickar mötas. Vi gick långsamt, vi hade ingen brådska någonstans. Vi gick där för att vi inte hade någon annanstans att gå. Det var höst, man kunde känna i luften att kylan åter var på väg. De små vindpustarna som drog över stranden ibland var bitande. Men man kunde fortfarande känna värmen från solen. Solen stod lågt på himlen, vi hade den i ryggen. Den långa sandstranden sträckte ut sig så långt vi kunde se, vi fann inget slut på den.
Vi talade om framtiden. Om våra mål som inte alls överensstämde med varann. Vårt samtal var hackigt, som is som ojämnt skramlar i ett glas man rör om i. Vi sa några ord, blev tysta, gick några steg och försökte igen.
Det låg döda fåglar längs stranden. Först tänkte jag inte ens på det. Det låg mycket skräp på stranden och mina fötter tog automatiskt steg över de döda fågelkropparna. Men ju längre bort vi kom ju fler blev de, och ju svårare var det att ignorera dem. Kalla, döda fågelkroppar, både stora och små. I olika stadier av förruttnelse, en del alldeles mjuka och hela, som om de bara sov. Men bröstkorgen var stilla, det fanns ingen själ kvar i dem. Andra bara vita skelett, tomma stirrande ögonhålor.
Jag försökte nämna dem för honom. För han verkade inte se dem. Han trodde att jag försökte byta samtalsämne, eller så ville han inte se dem. Kanske gjorde det lika ont inom honom som det gjorde hos mig, att se all denna död. Men han var hård, han ville inte se, inte visa vad han kände.
Så vi fortsatte vår ändlösa promenad, vårt hackiga samtal om en framtid längre fram. Våra mål var så långt från varandra och just i denna stund var vi som personer lika långt från varandra, trots att vi gick så nära varann.
Mina tankar vara klara som kristall den där dagen. Mina mål och mina planer. Jag visste att du inte ville höra det jag ville säga, jag visste att du inte ville veta. Men som en fågel instängd i en för liten bur, en fågel som inte kan sträcka ut sina vingar kände jag mig, och just då ville jag göra vad som helst för att komma ur den buren, dina sorgsna ögon till trots… Det kändes fel inom mig, att du av alla skulle kunna vara den som tvingade mig att sitta kvar i min bur. Kändes fel att du som sa att du älskade mig, ville att jag skulle glömma mina drömmar och sitta i en bur för liten för en enda rörelse hela mitt liv, för att följa dina drömmar. Som att titta på en teater och aldrig få vara med, bara vara åskådare… Jag ville inte det, och jag sa alla ord till dig, som gjorde dig både ledsen, arg och besviken…
Vi gick hand i hand, för rädda för världen och för oss själva för att våga släppa taget. Vi cirklade förbi alla döda fåglar och jag kände mig illa till mods. Jag var fångad i en fälla, av ord och av dig, av gamla minnen och hårda svek…



Ja, det var länge sen som jag satt och skrev dessa ord om honom och mig...


//Marie