En hyllning till livet!

Den här månaden firar jag sju år i Sverige!

Hela sju år sedan jag tog steget!

Men något som Magda påminde mig om är att vi firar sex år den här månaden också sen vår osannolika krock!

Sex år av liv! Sex år sen vi kunde fått se vår egen begravning från himlen!

Är det så länge sedan? Minnesbilderna kommer så snabbt och starkt tillbaka, även om jag till vardags inte tänker på olyckan längre.

Vi skulle fira hennes födelsedag, bara handla en klänning först tror jag! Vi valde mellan min skruttiga micra och hennes föräldrars nyare bil. Det valet räddade livet på oss! 

Jag minns att vi i bilen pratade om just begravningar, vem vi trodde skulle gå på våra den dagen vi dog? Varför pratade vi om just det?

Och i min dagbok hade jag veckan innan filosoferat kring just döden!

Och på en sekund small det

jag minns röken, och Magdas röst, och att jag inte kunde andas, jag kunde inte svara henne, jag minns kalla händer från främmande människor som höll i min nacke

Men mycket är suddigt och osannolikt

Satt jag i den där bilen som orsaken trafikkaos? Var de mig de fick klippa loss taket från en bil för att få ut?

Och sen smärtan, så stor och mäktig att hjärnan på något sätt stänger av.

Vi låg i sängarna jämte varann på sjukhuset. Så nära varann och ändå så ensamma. Ensamma med den ohyggliga smärtan och ensam med insikten som sakta kom krypandes, insikten över hur nära det var, hur nära döden vi varit.

Men två detaljer fanns för att förstå att vi skulle bli oss själva en dag igen, för Magda var hungrig när hon kom in på sjukhuset och jag hade lagt märke till att min ambulanskille var snygg...

Men den där smärtan förföljde oss under lång tid efteråt men då hade vi iallafall varann. Så att vi kunde luta oss och stötta oss och prata om den, så att vi kunde komma vidare med livet... Vi blev oss själva igen när vi läkt, men ändå inte. För något sådant förändrar en in i grunden...

Och nu har det gått sex år och det är värt att fira! 

En hyllning till livet och en påminnelse om att det är skört!

Morgon filosoferande!

Det är mörkt ute! 

Väldigt mörkt...

Jag har blivit väckt av ett jobberbjudande som ligger alldeles för långt bort.

Telefonen ligger jämte mig, ifall det skulle komma något annat.

När jag började i Vikariepoolen tänkte jag inte alls på hur stor den här kommunen är. Och eftersom jag inte bor på mitten direkt, utan snarare åt ena kanten så blir det väääldigt långt att åka till den andra kanten för jobb.

Och speciellt när jag har en kvart på mig, jag är redan sen när jag svarat på smset i så fall. Dom är inte alltid så förutseende de där som planerar. Men folk blir sjuka fort ibland förståss...

Ska nog ta bort mig från Nord området.

Ibland måste man välja för att få lite frid.

Livet handlar ju väldigt mycket om val, välja till, välja bort och välja rätt.

Och ikväll är det hockey, Sverige - Finland. Då gäller det att välja sida. Och det är ju inte så svårt för min del, mitt hjärta väljer! Och hoppas på en vinst för det är alltid lättare att vara finländare i Sverige då...

Det ljusnar över grantopparna! Igår gick jag med Bamsen längs bäcken och vattnet såg så inbjudande ut. Jag hade verkligen lust att bara glida ner och åka med i bäckens ström. Synd bara att det nog är ganska kallt! Men kanske får jag prova bada där i sommar, om det blivit lite varmare i den! Enligt Mattias ska där inte finnas något läskigare under den mörka ytan än kräftor och dem har jag ju badat med förr...

Om jag skulle klä på mig och gå ut med Bamsen nu då, blir nog ingen mer sömn för mig idag!

Och så får jag välja bort Nord i veckan.

Godmorgon :)

Förändringar till det bättre!

Har stökat runt i huset och renoverat lite, möblerat om och flyttat runt på grejerna! 

Eftersom jag har slutat flytta så får jag flytta runt möbler och saker när det kliar i fingrarna och förändringarnas vind sveper in över mig!

Är sjukt nöjd med resultatet iallafall :D

Soligt!

Idag är en sån dag man kan ana att vintern inte kommer vara för evigt.

Efter en alltför lång tid då solen mest lyst med sin frånvaro strålar den från en vackert blå himmel idag

och allting är så där fantastiskt smutsigt och blött som det bara kan vara den här årstiden.

Fåglarna kvittrar, hönsen kuttrar, Bamsen plaskar och det luktar varma löften!

Fleråriga växter!

Ute vräker snö ner men jag sitter inne i värmen och tänker på våren

Och att odla

Första sommaren här i Tokared planterade vi ett äppelträd.

Andra året anlade vi trädgårdsland, jag planterade häck, satte jordgubbsland och köpte en blåbärsbuske. Jag släpade till och med en tall hela vägen från Finland hit och planterade den mitt i trädgården.

I år planerar jag en gojibärsbuske, smultronplantor och en hallonbuske. Vi ska även plantera ett till äppelträd för att matcha det vi har så att det kan bli äpplen!

Och det slog mig att det är det första stället i Sverige som jag bott på där jag planterat något som övervintrar. Som jag planterat en buske och ett träd på! Första stället jag ser framåt på, första gången jag ser mig själv vara kvar om ett ett år, två år, tre år...

Den allra första platsen och det känns bra ändå in i hjärteroten!

Så nu kan våren få komma snabbt så att jag kan ge mig ut och gräva i jorden, plantera nytt och se det gamla vakna till liv igen!

Husets varmaste plats!

När jag är frusen och kall brukar jag ställa mig vid köksfönstret, eftersom elementet där är det varmaste i hela huset. Jag ställer mig så nära att båda benen nuddar det nästan brännheta elementet och känner värmen strömma in i kroppen. 

När det är ljust ute så ser jag ut i trädgården och då står jag en stund och drömmer. Känslan av att gå barfota ut till landet och smaken av jordgubbar mot tungan. Känslan av gräsmatta i ryggen och den blåaste himlen ovanför, ett ensamt moln som kan ta form av precis vad som helst när endast fantasin sätter gränser. Känslan av ösregn över kroppen när man springer fort, fort ut till landet för att hämta morötter till middagen...

När det är mörkt ute ser jag en spegelbild av mig själv. Då funderar jag över livet och min plats i det. Vad kommer hända i framtiden egentligen? Vad kommer jag att jobba med? Kommer jag klara engelska kursen? Kommer det någonsin tassa små barnfötter i det här huset? Kommer det att stå en ståtlig Nordsvensk där ute i hagen en dag, som jag kan rida på och dra hem den ved med som ger den värme jag känner mot mina ben?

Det är en varm plats att stå på en stund det där

Det är en bra plats att stå på med sina tankar ibland...

Vardagsstunder!

Små ögonblick av lycka

Häromdagen döpte jag mina höns, tupparna fick heta Albert och Anton, hedemoranhönsen Anna och Ada och blandisarna Agda och Angnes. Jag förklarade ordentligt för Mattias vem som numera är vem men i framtiden är det endast jag som (kanske) kan hålla reda på vem som faktist är vem. Om jag lyckas få Anna eller Ada att ruva så småningom ska deras ungar heta något på B. Fantasifullt? Kanske inte men jag är så glad och stolt över mina små hönor och så lycklig varje dag jag får gå ut och hämta ägg hos dem.

Vardagslycka kan vara mina kvällspromenader med Bamsen. Även de dagarna jag känner mig lite trött och hängig när jag kommer hem är det alltid lika skönt och uppfriskande när jag väl fått på mig alla kläder och reflexer och lampor och koppel och sele och tagit mig ut. Efter 20 steg känns det alltid gött och sedan flyter promenaden på. Inte nog med att den rensar huvudet är det så fint att se glada Bamsens ivriga steg och viftande svans.

Helglycka är få gå promenad med hund OCH sambo. Helglycka är att få äta långsam frukost tillsammans och på kvällen få somna i soffan med hans arm omkring sig. Helglycka är få vara två när veckorna rusar på med bara små glimtar av varandra när två scheman inte alls går ihop.

Det finns så många stunder att glädjas åt i vardagen, men ofta glöms de bort. 

Ibland behöver man plocka fram några stycken och minnas dem...

När har man levt färdigt?

När jag jobbar i hemtjänsten så kommer jag väldigt nära döden

Någon som jag sedan i somras har besökt många gånger är plötsligt borta

När det är väntat är det inte förvånande men det är alltid skrämmande

I ena stunden är de där varma och levande, pratandes och ätandes.

I nästa stund är de fortfarande där men något saknas, de ser sovandes ut men i hela rummet kan man ana att själen har flytt...

Jag funderar mycket över döden och ålderdomen

Hur kommer det att bli?

Kommer jag att bli en sån där mysig gammal tant som tittar på bingo, löser korsord och lyssnar på ljudböcker och blir glad när hemtjänstpersonalen kommer? Tar medicinerna utan att gnälla och pratar lite för länge om gamla minnen. Får besök av barnen ibland och har en teckning på kylskåpet ritad av ett barnbarn.

Eller kommer jag bli en bitter kärring som ältar allt som gått fel i livet och som ingen i hemtjänsten egentligen vill besöka? Som bara krånglar och inte vill duscha just den dagen det är bestämt.

I alla fall jag ser fram för mig blir jag ensam till sist. Eftersom Mattias är lite äldre föreställer jag mig ålderdomen utan honom här i huset med tvn och alldeles för många katter. På en byrå, en stor bild på honom med ett ljus jämte

Men döden är lurig, jag kanske aldrig blir gammal. Jag kanske dör vid 40 och lämnar efter mig Mattias och två små barn. En slirig väg, en lastbil med dåliga däck, döden kan komma så fort...

Hur kommer Mattias då bli om det är han som blir gammal och ensam?

Jag ser honom framför mig med ett gevär på ryggen lurandes ute i trädgården, passande på skator och rävar. Lite förvirrad och personalen i hemtjänsten får komma och hjälpa honom in i värmen och laga lite mat till honom. Han är snäll men de är ändå lite rädda för honom och försöker gömma geväret som han alltid hittar igen... 

Men allting kommer alltid att sluta med döden

Känner man sig någonsin redo?

Så många de är de äldre som säger att de gjort sitt, om de ändå kunde få dö nu!

Är de redo då, på riktigt?

Kommer jag också känna så en dag?

Döden är något så oerhört stort och skrämmande

Något som inte går att förstå

Och i hemtjänsten kommer jag så oerhört nära något jag vardagligt inte vill låtsas om

för jag är rädd för den...

Men den finns där ständigt och lurar...