Jag skrev för ett tag sedan om min lilla älskade vildkattunge, om hur jag fortfarande, efter att inte ha sett henne på över ett halvår, går och lyssnar. Och tror mig höra hennes pip...
För ett tag sedan åkte jag och Mattias bil mot stan och på vägen inte alls långt från oss dök det upp en katt. Hon stirrade mot oss och började sedan springa på vägen ifrån oss. Och den springstilen tar man inte fel på. Jag hoppade ur bilen och började locka. Men hon sprang vidare och smet in i en sommarstugas uthus. Hur mycket jag än lockade så dök hon inte upp igen...
Det gjorde mig både glad och ledsen.
Glad att hon är i livet men väldigt ledsen över det hårda liv hon nu lever.
Med alla vildkattgener i hennes blod krävdes inte så lång tid ensam i naturen för henne för att förvildas igen och jag kan inget mer göra för henne.
Jag hoppas hon hittar mat och en trygg plats att vila på.
Hon är åtminstone steriliserad så hon slipper ta hand om ungar, har bara sig själv att föda.
Men jag fortsätter lyssna när jag går här ute med hunden.
Kanske hon en dag minns mig, eller värmen eller maten och kommer tillbaka...
