Önskeforsen...

Idag stod jag nere på bron öven den lilla forsen som rinner genom Glimåkra. Jag stod alldeles stilla och följde med vattnet som for fram under mig. I min hand höll jag en femtio öring.

Det var människor där ute, många, för att vara i Glimåkra, men för en gångs skull brydde jag mig inte om vad de tänkte. Brydde mig inte om ifall de funderade över vad jag gjorde där...

Jag stod en stund och lät slanten värmas av min egen kroppsvärme. Och så önskade jag mig...
Slanten singlade jag iväg och jag blundade en sekund innan jag gick därifrån.

Jag vet inte vad jag tror, men det kändes rätt att göra det. Och kanske styrkan i, den lilla lilla styrkan i att stanna upp och inte bry sig om vad andra tycker, att göra något bara för mig själv, kan hjälpa mig på vägen...

Se, solen sken idag också...

En råtta...

Det sitter en råtta på taket och viskar till mig.
Vad försöker han säga?

Ber han mig följa mina drömmar och aldrig sluta tro på mig själv?

Säger han åt mig att sluta drömma och vara realistisk?

Viskar han att jag ska ta det där sista steget och våga falla, för att det är just det steget som gör skillnad?

Skriker han åt mig att stanna, vara trygg i det jag har och inte ta ett steg till, ifall jag krossas av det där sista steget?

Vad försöker han säga?

Kanske han bara försöker gnaga sig in, för att mörda mig? För att förstöra? Eller för att få lite värme och trygghet han med? Om det är det sista han vill så hoppas jag han lyckas ta sig in...

Men vad försöker han säga?

Jag ska kalla honom Mix, och fortsätta lyssna...

En dag

En råtta som försöker äta sig in genom taket...

Knäppningar i väggarna...

Småbarn på gatan...

En flimrande dataskärm och ljud från tv´n...

En jättestor mjukiselefant i sängen...

En filt och te...

En dag...

Hon kan vara nog så svår att se

Solen sänker henne i skugga
Regndropparna faller restamt på hennes axlar
Ogräset snärjer hennes fötter

Hon kan vara nog så svår att se

Stanna upp någon gång
Och se

Kanske kan ni se ett leende
Som fångar er


Idag, exakt idag, är det ett år sedan jag flyttade till Sverige...

Rasmus på Luffen

I min ensamhet idag tittade jag Rasmus på luffen. När jag smög omkring i Kristianstad idag bland alla människor kände jag mig nästan skyldig när jag betalade för den filmen. Men när jag nu kan leva mig tillbaka till barndomen, till en annan tid, är jag glad att jag köpte den.

Jag hade velat vara en luffare på den tiden, trots alla bekymmer de har; den där glädjen, den där enkelheten och ljuset...

"Öppna ögonen i ljuset och se vad ni har, ni blinda människor"

Se dig om, vad ser du?

Så var det dags!

Då var det dags, för även mig att ta ett nytt steg i denna nya värld och skapa en blogg.
Välkommen till min värld!

Idag är en ensam dag, men en trygg dag. En dag i ensamhet med vänner, vänner nära hjärtat.
Tack för att ni finns!

Välkommen till min värld!