En promenad mot döden

Vi flyttade hästarna idag, från betet ner till stallet. Så att det är kortare väg att gå sen på fredag...

En promenad mot döden...

Medan jag väntade på de andra lät jag henne beta i dikeskanten och satt bredvid och bara tittade på henne. Jag la armarna runt hennes mjuka mule och drog henne intill mig, borrade ner näsan i hennes päls. Hon stod stilla en stund innan hon tog sig loss och obekymrat fortsatte äta.

Jag vill stanna tiden, eller kanske ännu hellre gå tillbaka i tiden. Till då när jag såg båda mina vackra hästar från köksfönstret och inte hade en aning om hur kort tid jag faktiskt skulle få tillsammans med dem. Lyckligt ovetande om slutet, bara lycklig över att ha dem så nära.

Jag vill stanna tiden, och få borra ner min näsa i hennes päls tusen gånger till...

Men tiden är obeveklig och den bara går och går.

En promenad mot döden...

Telly

Kommer du ihåg Telly?

Kommer du ihåg när vi badade i somras, och du blev så glad och betedde dig som en flodhäst och körde ner hela huvudet under vattnet?

Kommer du ihåg alla våra långsamma turer genom skogen och över ängarna, barbacka, barfota, utan hjälm och med hängande tyglar när vi strosade fram?

Kommer du ihåg den där enda gången jag har trillat av dig? När vi red sent en kväll och det var spökdimma över ängarna och över dammen och ett rådjur rörde sig i skogen, du tyckte det var lite läskigt så du hoppade åt sidan och jag som satt i tankar och barbacka gled av dig?

Kommer du ihåg när jag red dig bara i grimma och grimskaft, till och med i galopp?

Kommer du ihåg den där gången jag blev så kissnödig på din rygg så jag var tvungen att hoppa av dig och dra in dig i skogen och kissa bakom en buske, och du stod så snällt och bara tittade på mig?

Kommer du ihåg när du och Davve fick leka gräsklippare och jag stod i timmar med er på Bokullas gräsmattor och ni fick äta det saftiga gräset?

Kommer du ihåg i Hössna när vi red i snö som gick ända upp till din mage och du envist pulsade fram?

Kommer du ihåg alla ridturer jag satt på din rygg och vi hade Davve med som handhäst, hur han endera gick före och ville gå mycket fortare än du eller efter och surade för att det gick för långsamt?

Kommer du ihåg den där gången pappa red dig med westernsadeln som inte riktigt passade och han bara skulle kolla ner på sidan av dig och gled runt med sadel och allt och landade under din mage? Du stod bara stilla och väntade och tittade på honom?

Kommer du ihåg alla promenader tillsammans med Davve, när han gick först, jag i mitten och du sist?

Kommer du ihåg när vi mötte den där tomma, skramlande timmerstocksbilen och jag blev lite nervös men du bara vinklade lite på öronen och kollade lite snett på den när vi passerade varann?

Kommer du ihåg första gången du gnäggade åt mig när jag kom till hagen? Kommer du ihåg alla gånger sen som du har gnäggat när du har sett mig? Hur du lite försiktigt lyfter ditt huvud och ger ifrån dig en låg gnäggning och kommer mig till mötes?

Kommer du ihåg Telly?

Jag kommer aldrig att glömma...

Minnes glimtar

En regnig söndag när jag myser hemma ensam i min fina lägenhet snurrar tankarna...

Det finns korta minnesbilder i livet jag aldrig kan glömma

Jag minns när jag satt i min soffa i den gula lilla stugan i Hössna och Leja låg på rygg i min famn. Hon tittade på mig med stora runda ögon och jag höll mina händer på hennes mage och kände kattungarnas små små sparkar där inne

Jag minns första gången jag, Magda och Alva var och tittade på huset i Bokulla. Hur hela huset omfamnade mig med en värme jag aldrig känt i ett annat hus någonstans och det enda jag önskade mig var att få bo i det där huset

Jag minns den där dagen när jag lutade min panna mot Davves, slöt ögonen och tårarna rann. Jag minns ännu dunsten när han slog i marken och inte längre fanns kvar i min verklighet

Jag minns den där natten när jag och Magda låg tillsammans i Gustavs soffa och lyssnade till honom när han spelade gitarr och sjöng för oss

Jag minns den där gången jag åkte till Finland utan att berätta att jag skulle komma. Jag kommer aldrig glömma mamma och pappas min när de öppnade dörren

Jag minns även den gången jag kom hem med en liten kattunge i min famn och deras lika förvånade miner då

Jag minns den där sista dagen i Glimåkra med alla dess tårar. Jag minns att mina tårar inte slutade rinna förren jag körde in på Bokullas gård

Jag minns när jag höll Tassa första gången intill mitt bröst och hon började spinna

Jag minns den där gången jag och Malin satt i två timmar och åt skaldjurstallrik på Smögen och sen högg in på en gigantisk godispåse i tältet och det stormade utanför

Detta är bara några få av alla de lyckliga och olyckliga minnen som ryms inom mig! Bara några få glimtar som kom till ytan just idag...

Tassa!

Hela flocken blir utfodrad :)

Kan man va så mycket sötare?

Jag är aldrig rädd...

På jobbet går vi med restaurangens sopor bort till en container som sista grej att göra om kvällarna. Vi brukar prata om det ibland, vissa tycker det är lite läskigt att gå bort med dem. Det är mörkt och ligger en liten bit ifrån restaurangen. Även om lastbilsparkeringen är upplyst med strålkastare är det lite skymt just vid containern. Jag brukar le lite roat när det pratas om våldtäcktsmän och mördare. För jag har aldrig varit rädd. Jag är inte rädd för mörkret och jag är inte rädd att någon skall dyka upp och göra mig illa.

Fram tills i fredagskväll. Jag gick som vanligt iväg med vagnen, öppnade containern och skulle börja hiva in säckarna. Då kom en man fram till mig. Han pratade engelska och den första tanken som for genom mitt huvud var "nu är det dags, nu kommer jag att bli våldtagen" Han frågade hur det gick och om jag ville ha hjälp, lite lätt darrande sa jag att jag klarade mig fint. Men han envisades och började hjälpa mig ändå. Med hjärtat i halsgropen slängde jag in säckarna tillsammans med honom, övertygad om att något hemskt skulle hända när vi var klara. Men inget hände. Han log och jag tackade för hjälpen. Han gick bort till sin lastbil och jag tillbaka till restaurangen.

Och det som skrämmer mig allra mest är mina egna tankar. Den här mannen ville enbart vara snäll och hjälpa mig med de tunga säckarna. Och jag var helt förvissad om att han skulle skada mig...

Varför kan man inte se människors goda sidor, varför är man så övertygad om att en hjälpande hand måste ha en ond baktanke?

Är det försent att tänka om?

Grubbel!

En helg vid havet

Jag återvände till kusten igen, för att grubbla över livet.

Jag packade min ryggsäck, ställde bilen på sote-ledens parkering och insåg eftersom Grebbestads Folkhögskolebil även stod där att det var exakt ett år sedan jag gått samma vandring. Då med ett gäng nya människor på väg in i ett nytt skolår. Nu gick jag där igen, trygg i min ensamhet. Medveten om hur mycket jag ändå lärt mig under år vid havet som blev allt annat än vad jag tänkt mig.

Jag satt vid ett mysigt vindskydd, eldade och följde lågornas rörelser mot himlen. Och konstaterade igen att jag aldrig hade vågat göra en sån grej för bara ett år sedan. Jag sov ensam i min sköna sovsäck utan en tanke på att något hemskt kunnat hända mig. Trygg med naturen som ändå vän!

Jag promenerade under lördagen genom hela Grebbestad, uppsökte alla ställen jag gillat och alla ställen med minnen. Allt platser av glädje och alla som gjorde ont. Jag satt på Grebbestads bästa cafe och tillät mig minnas.

På kvällen träffade jag två tjejer och deras hästar som fastnat hos mig. En härlig ridtur genom härlig natur och ett härligt samtal...

Jag avslutade hela helgen med gbg...

Och med tanken att jag inte hunnit grubbla så mycket över en häst som finns i mitt hjärta utan mycket mer grubblat över livet, det förflutna lika väl som framtiden, satte jag mig i bilen och körde tillbaka till byn gud glömde bort. Och jag kom hem med en varm känsla i mitt hjärta, utan några avgörande stora beslut fattade. Bara en varm, trygg känsla av att livet trots allt är rätt härligt att leva...