På jobbet går vi med restaurangens sopor bort till en container som sista grej att göra om kvällarna. Vi brukar prata om det ibland, vissa tycker det är lite läskigt att gå bort med dem. Det är mörkt och ligger en liten bit ifrån restaurangen. Även om lastbilsparkeringen är upplyst med strålkastare är det lite skymt just vid containern. Jag brukar le lite roat när det pratas om våldtäcktsmän och mördare. För jag har aldrig varit rädd. Jag är inte rädd för mörkret och jag är inte rädd att någon skall dyka upp och göra mig illa.
Fram tills i fredagskväll. Jag gick som vanligt iväg med vagnen, öppnade containern och skulle börja hiva in säckarna. Då kom en man fram till mig. Han pratade engelska och den första tanken som for genom mitt huvud var "nu är det dags, nu kommer jag att bli våldtagen" Han frågade hur det gick och om jag ville ha hjälp, lite lätt darrande sa jag att jag klarade mig fint. Men han envisades och började hjälpa mig ändå. Med hjärtat i halsgropen slängde jag in säckarna tillsammans med honom, övertygad om att något hemskt skulle hända när vi var klara. Men inget hände. Han log och jag tackade för hjälpen. Han gick bort till sin lastbil och jag tillbaka till restaurangen.
Och det som skrämmer mig allra mest är mina egna tankar. Den här mannen ville enbart vara snäll och hjälpa mig med de tunga säckarna. Och jag var helt förvissad om att han skulle skada mig...
Varför kan man inte se människors goda sidor, varför är man så övertygad om att en hjälpande hand måste ha en ond baktanke?
Är det försent att tänka om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar