En hyllning till livet!

Den här månaden firar jag sju år i Sverige!

Hela sju år sedan jag tog steget!

Men något som Magda påminde mig om är att vi firar sex år den här månaden också sen vår osannolika krock!

Sex år av liv! Sex år sen vi kunde fått se vår egen begravning från himlen!

Är det så länge sedan? Minnesbilderna kommer så snabbt och starkt tillbaka, även om jag till vardags inte tänker på olyckan längre.

Vi skulle fira hennes födelsedag, bara handla en klänning först tror jag! Vi valde mellan min skruttiga micra och hennes föräldrars nyare bil. Det valet räddade livet på oss! 

Jag minns att vi i bilen pratade om just begravningar, vem vi trodde skulle gå på våra den dagen vi dog? Varför pratade vi om just det?

Och i min dagbok hade jag veckan innan filosoferat kring just döden!

Och på en sekund small det

jag minns röken, och Magdas röst, och att jag inte kunde andas, jag kunde inte svara henne, jag minns kalla händer från främmande människor som höll i min nacke

Men mycket är suddigt och osannolikt

Satt jag i den där bilen som orsaken trafikkaos? Var de mig de fick klippa loss taket från en bil för att få ut?

Och sen smärtan, så stor och mäktig att hjärnan på något sätt stänger av.

Vi låg i sängarna jämte varann på sjukhuset. Så nära varann och ändå så ensamma. Ensamma med den ohyggliga smärtan och ensam med insikten som sakta kom krypandes, insikten över hur nära det var, hur nära döden vi varit.

Men två detaljer fanns för att förstå att vi skulle bli oss själva en dag igen, för Magda var hungrig när hon kom in på sjukhuset och jag hade lagt märke till att min ambulanskille var snygg...

Men den där smärtan förföljde oss under lång tid efteråt men då hade vi iallafall varann. Så att vi kunde luta oss och stötta oss och prata om den, så att vi kunde komma vidare med livet... Vi blev oss själva igen när vi läkt, men ändå inte. För något sådant förändrar en in i grunden...

Och nu har det gått sex år och det är värt att fira! 

En hyllning till livet och en påminnelse om att det är skört!