Glad utan orsak?

Inatt var den tillbaka, drömmen, som återkommer gång på gång nu. Inte identisk, men känslan är densamma hela tiden.

Jag flyr, jag blir jagad, jag försöker komma undan. Jag springer, men helt utan motstånd, jag kan springa jättefort och det är en härlig frihetskänsla över det. Men jag är jagad av någon. Ibland blir jag fångad och ibland lyckas jag komma ifrån denna någon. Men jag är aldrig rädd. Rädsla är inte en del av det, bara frihet. Och någon slags trotsig frihet trots att jag blir berövad just friheten i och med att jag ofta blir fångad.

Den senaste veckan är jag varit sprudlande glad av anledningar jag knappt vet ens själv. Jag har bara varit så glad, över att få leva. Detta har resulterat i att jag har lett och pratat med kunder jag aldrig pratat med innan. Och det har fått mig att växa, att våga vara mer öppen. Och när stamkunderna frågar hur jag mår och jag får svara bra och verkligen mena det, känner jag mig, just fri.

Kanske det är just det som drömmarna vill förmedla till mig. Min frihet. När jag skriver mina dikter och noveller behöver jag mitt mörker som jagar mig, jag behöver bli fångad.

Men jag är ändå fri, för jag är aldrig nånsin rädd. Jag är inte rädd för mitt mörker, men ibland är jag inte heller rädd för ljuset och det är i dessa stunder, av kombination, som glädjen sprider sig i mitt ansikte, egentligen helt orsak.

Men får man det, vara glad ibland utan att ha en orsak?
Eller så finns det alltid en orsak, även om det inte går att sätta ord på den...