För länge sedan...

Jag fann två texter jag skrev om mina hästar alldeles i början av vår vänskap, när vi hade lärt känna varann men ännu hade tiden framför oss...

Davve
Luften är kylig i mitt ansikte. Ett vitt moln runt hästens mule. Otåligheten i hans steg smittar av sig på mig. Den långa vägen breder ut sig framför oss. Den är rak och underlaget är stadigt. Ingen uppförsbacke, bara rak. Svetten klibbar i mina handflator. En skarp kontrast mot kylan runt oss. Jag tar nytt tag i tygeln. Han frustar till. Jag reser mig upp i stigbyglarna. Släpper lite på tyglarna. Smackar en gång. Men det behövs inte. Han är redan iväg. Han har väntat på det här. Väntat på min knappt märkbara signal. Han kastar sig iväg. Flyger fram innan jag hunnit andas ut en enda gång. Det klapprande ljudet från hovarna. Dunket hårt mot marken fyller mig. Jag tar tag i manen, håller andan. Låter vinden piska mitt ansikte. Följer rytmen i hans steg. Låter oss trotsa allt och bli ett. Han ökar farten ytterligare, tar i allt vad han kan. Jag följer med. Tårarna rinner av vindens slag. Men allt är glömt i just denna stund. Just nu är det bara han och jag och vägen framför oss…

Telly
Jag följer hästens lunkande rytm, gungar med i hennes jämna, lugna steg. Jag lyssnar till hovarna när de träffar marken. En mjuk, regelbunden takt att sväva till. Jag känner värmen från henne, under mig, strömma upp genom min kropp och värma även mig. Skymningen faller stilla runt omkring oss. Sakta, sakta kommer den smygande, som från en annan verklighet och lägger sig runt oss. Sveper in oss i trygghet och förhoppningar. Marken under oss är mjuk, men frosten börjar komma smygande. På vissa stenar finns redan små, små lager av is. En bräcklig is som krossas och förintas av hästens tunga steg. Åkrarna breder ut sig runt omkring oss, långa fält med höstens sista gräs kvar på. Som om molnen från en annan dag kommer ner till oss breder dimman ut sig på de öppna fälten. De ler trolskt mot oss, vajar sakta fram och tillbaka. Leker en långsam lek och närmar sig oss för att åter gå bort från oss. Skogen ligger längre bort, kurrar ihop sig mot mörkret, förbereder sig för natten. Allt är stilla runt oss, fåglarna har lagt sig till vila och nattens djur har ännu inte vaknat. Vinden från dagen har stämt sig till ro och nattens stormar har ännu inte slagit upp ögonen. Tystnaden fyller oss, hästen rör sina öron några gånger fram och tillbaka, saktar upp sina steg något, men inga ljud hörs och hon lunkar vidare. Jag följer hennes rörelser, låter hennes steg och hennes värme vagga mig så att vi blir ett. Världen är vacker runt omkring oss, jag låter skönheten komma till mig, uppfylla mig, blundar och andas i samma takt som hästen under mig. Låter alla gränser suddas ut…