När jag kom till Glimåkra, hade jag ett avsked bakom mig.
Jag sa farväl till en gård, människor som kommit att betyda något för mig
Jag sa farväl till djur jag aldrig skulle få se igen, till en tid som skulle vara för alltid borta
Jag sa farväl till ett jobb jag älskade, till platser som funnit sitt fäste i mig
Jag ville till Glimåkra och jag var ivrig att komma iväg
Men tårarna föll när jag satte mig ensam i min bil och åkte iväg längs livets väg
Ett avsked står vid min dörr igen
Jag ska åter sätta mig ensam i samma bil och åka vidare längs livets väg
Jag vill iväg, jag är redo
Men tårar faller för det jag förlorar, platser som försvinner, människor som fastnat i mitt hjärta...
För vid varje avsked mister man något, man förlorar en tid, och man kan aldrig, aldrig gå tillbaka...
Att ta avsked är att förlora...
Även om så mycket för evigt följer mig i mitt hjärta...
//Marie
1 kommentar:
Jag kanske borde kommentera, det var ett tag sen. Men det är så svårt att veta vad man skriva... det känns som om du redan sagt allt i ditt inlägg.
Skicka en kommentar