Vatten...

Vattnet stiger och sjunker under hästens hovar. Vi lämnar djupa spår efter oss som snabbt fylls med vatten. Hästen kämpar för att att ta sig fram, ibland når vattnet endå upp till dess knän. Jag håller försiktigt de våta tyglarna och styr honom rakt framåt. Jag suckar och tittar upp mot den allt mer mörka, hotfulla himlen. Mina tårar blandas med vattnet som faller där uppifrån. Mina tankar faller inne i mitt huvud likt fort som regnet forsar ner. De virvlar till där inne och jag skakar på huvudet för att få dem att försvinna. Men de stannar kvar, tvingar mig att se bilder spelas upp, om och om igen. Vägen framför oss breddar sig och blir fastare. Gruset kommer igenom vattnet och hovslagen blir fastare, han ökar steget nu när han utan hinder kan ta sig framåt. Jag kortar tyglarna, de glider i mina händer. Bakom oss öppnar sig molnen och solen tittar ner på oss en kort stund, alla vattendroppar i hans man glittrar som tusen diamanter och jag bländas en kort stund av skönheten runt mig. Sedan lyses himlen upp av blixt, solen försvinner och åskan bullrar. Han stegrar sig och jag lutar mig framåt och sedan är han iväg. Mitt grepp om tyglarna håller inte och även om jag kunnat hålla kvar händerna hade jag aldrig fått stopp på honom just i denna stund. Jag greppar tag om alla hans diamanter i manen och låter mig flyga med i en virvlande dans med döden i hälarna. Och för en sekund kan jag glömma alla tankar som far runt i mitt huvud. För en sekund är jag blind. Jag låter mig svepas med, av farten och makten i hans muskler och steg. Skogen tornar upp sig framför oss och vägen övergår i en liten stig in bland träden. Jag lyckas få tag i tyglarna igen och han frustar till, stannar upp och vi travar in i skogen igen. När han lugnat sig släpper jag tyglarna igen och hoppas för en stund att vi kanske har sprungit ifrån mina tankar. Men de är nästintill lika snabba som hästen, för bara efter ett par lugna steg har de kommit ifatt oss, och jag inser att jag aldrig någonsin kommer bli av med dem, bilderna som finns i mitt huvud just nu...


//Marie