En promenad mot döden

Vi flyttade hästarna idag, från betet ner till stallet. Så att det är kortare väg att gå sen på fredag...

En promenad mot döden...

Medan jag väntade på de andra lät jag henne beta i dikeskanten och satt bredvid och bara tittade på henne. Jag la armarna runt hennes mjuka mule och drog henne intill mig, borrade ner näsan i hennes päls. Hon stod stilla en stund innan hon tog sig loss och obekymrat fortsatte äta.

Jag vill stanna tiden, eller kanske ännu hellre gå tillbaka i tiden. Till då när jag såg båda mina vackra hästar från köksfönstret och inte hade en aning om hur kort tid jag faktiskt skulle få tillsammans med dem. Lyckligt ovetande om slutet, bara lycklig över att ha dem så nära.

Jag vill stanna tiden, och få borra ner min näsa i hennes päls tusen gånger till...

Men tiden är obeveklig och den bara går och går.

En promenad mot döden...