Julen lockar fram barnet inom en, och vem skulle inte vara glad över att få sitta i tomtens knä och få paket :)
Jag är väldigt glad över vara där jag är i livet idag, nöjd, lugn och trygg
Men när jag återvänder till min barndomsstad och staden där jag tillbringade två högskole år i, trillar minnena ner som betong block i huvudet på mig. Jag har ingen chans att komma undan dem.
Förra gången jag var här kändes det som att tiden stått still och inget var förändrat, den här gången känns det som att tiden har rusat iväg och sprungit ifrån mig, långt...
Nya gator, rivna hus, nya rondeller, skolar ombyggda till dagis...
Det kanske inte är konstigt man blir lite vemodig trots allt. Internatet där jag har tillbringat så många fester är rivet. Sängarna jag sov i med olika killar är slängda, de där köksborden vi satt runt och drack sprit är krossade, de där toaletterna vi skrattade i finns inte längre kvar. Skolsalarna som jag startade mina högskolestudier i är ombyggda till dagis. Där jag satt och lyssnade på mina första tråkiga lärare springer de nu barn. Matsalen där jag satt med mina nya vänner är ombyggd för småbarn, inte vilda ungdomar som planerar onsdagens fest. Gator där jag en gång gick med vänner, ensam, med pojkvänner, är omplanerade, rivna och uppbyggda med nya stenar. Mina fotspår finns inte längre kvar. I lägenheter där jag bott hänger främmande gardiner. Blommar jag inte känner igen i fönstren och namn som inte ens liknar mitt på dörren..
Min lägenhet, min gata, mitt hav, min skola
Men ingenting är mitt längre, tiden har sprungit ifrån mig
Det är med både lättnad och vemod som jag återigen beger mig mot framtiden, framtiden som faktist är min...
Och om någon undrar så, en sådan här hund hade jag kunnat tänka mig att skaffa :) Min brors "lilla" Ina
//Marie
