Att ge någon tid!

Att sommarjobba i hemtjänsten innebär att ständigt känna sig en aning stressad. När man börjar sitt pass är man redan aningen sen. Ofta är någon sjukskriven och den personen ersätts sällan. Ett ständigt springande upp och ner för trappor och åkande i varma bilar.

Men ibland händer det att man plötsligt får en liten stund över. Tid man inte hade planerad.

Häromdagen hände det när jag var på väg till en äldre herreman som bor ute på vischan. På mitt schema stod det; tillsyn, hämta post. Då postlådan ligger en kort bit ifrån huset bestämde jag mig för att istället för att själv ta in den fråga honom om han ville följa med mig och hämta den. Han spratt till och klev snabbt upp ur stolen när jag frågade och greppade sin rullator. Vi traskade iväg, solen sken och han kämpade på. Andetagen var lite tunga när vi kom tillbaka till huset och han sjönk ner på en köksstol. Men hans ögon glittrade. Och han upprepade flera gånger hur roligt det varit att gå till postlådan, för vet du, sa han, jag har nog inte varit ute vid lådan på flera år! 

Det tog lite längre tid att ta med honom än det gjort om jag hämtat posten själv. Tid som man så sällan har i detta yrket.

Men jag lämnade honom med lätt hjärta den där dagen!

Men jag vet också att jag aldrig kommer utbilda mig inom ett yrke där det inte får finnas tid att ge de gamla lite guldkant på tillvaron...

Älskade Saab!

När jag stod och tankade bilen här om dagen tänkte jag på besiktningen och vilken lycka jag kände när besiktningsmannen gav mig ett blankt papper och glatt konstaterade att den nog skulle hålla ihop några år till!

Mattias kallar den skruttibangbang, och är inte alls det minsta lilla road av att behöva skruva på den lite ibland för att hålla ihop den

Och pappa har tyckt i flera år, allt sedan lånet var betalt och den var mig egen, att det är dags att byta bort den mot en nyare.

Men jag fasar för den dagen det är dags att säga farväl

Det är en bil

Jag vet det

Men under åren har jag blivit oerhört fäst vid den

När mamma och pappa skulle hjälpa mig att köpa ny bil letade vi en hel lördag utan att hitta nånting, till sist kom vi till Holmgrens och stannade vid min blivande Saab. Försäljaren pratade sig varm om hur säker en Saab är att köra, och lite snygg var han allt också, försäljaren alltså! Efter provkörningen var jag fast! Och aldrig har jag ångrat att jag föll för vartenda ord han sa den där försäljaren!

Två veckor senare hämtade jag hem den. Och de första månaderna häpnades jag varje gång jag satte mig bakom ratten. Var det verkligen möjligt att det var min bil, att jag hade denna underbara, nya, fina bil i min ägo? 

Så mycket som vi delat sedan dess! Jag har ätit otaliga luncher i framsätet, sovit både i framsätet med huvudet på sne och inbäddad i sovsäck i baksätet. Jag har flyttat med den, trängt in allt jag ägt och tre katter och kört tvärs genom landet. Alla Finlandsresor vi gjort tillsammans. Jag kan varenda liten egenhet och nyck den har, jag har exakt koll på dragläget så den inte rullar ens en millimeter bakåt vid start i backe. Jag känner till varenda millimeter av den!

Det är bara en bil

En gammal, trött bil 

i andras ögon

I mina ögon är min Saab min lilla skatt

och jag önskar av hela mitt hjärta att vi har många år kvar tillsammans

och massa fler äventyr att dela!

Tacksamhet!

Midsommarhelgen är precis över

Hela helgen har facebook svämmat över av bilder på glada människor i feststämning, klänningar, kavajer, rosiga barn, jordgubbar och dans kring stångar.

Det är klart att när jag fick mitt sommarschema och insåg att jag jobbade både midsommaraftons kvällen och lördag och söndag så blir man lite besviken.

Men jag försökte tänka att det finns andra storhelger som är värre att jobba, midsommarafton är lite överreklamerat, det regnar ändå och så tjänar man bra iallafall.

När solen sedan lös från en klarblå himmel på fredagsmorgonen var det lite tungt att ta på sig arbetskläderna och åka efter sillunchen och jordgubbarna.

Jag stack en blomma i håret och åkte iväg.

Och efter mitt första besök insåg jag att det inte alls var så värst synd om mig.

Och den känslan höll i sig resten av helgen, när besöken oss alla de äldre, ensamma människorna avlöste varann. Där satt de, de flesta ensamma och klagade inte så mycket över det. Alla fick inte ens jordgubbar... Och de flesta bara värmd nypotatis och sill! Någon hade nyligen förlorat en livskamrat och ensamheten var extra påtaglig och ändå säger de flesta att det är bra när man frågar hur de har det...

Vad är jag för att klaga då när jag både fick nypotatis från eget land, likaså jordgubbarna och kom hem på kvällen till ett upplyst hus, med glad man och hund som mötte i dörren?

Perspektiv på livet är inte fel

Och att känna tacksamhet för det man har så länge man får ha det!

Lupinen!

Lupin

Lupinen är absolut min största och mesta favoritblomma under hela sommarens blomning

Doften får mig nästan svimfärdig

och den är så vacker att ögon tåras

Men det bästa med den ändå, framför all dess skönhet, så får den mig att minnas

ger den mig den där speciella sommarkänslan

Barndomslycka och havsglitter

Mitt andra hem

Mitt Finland

Lupinen kommer alltid symbolisera mina finska somrar vid havet

Plockandet i massor vid ödegården

Det förgäves plockande av fröna som sedan strötts ut på den egna tomten för att få dem att växa närmare

Doftandet och alla myggbett som det envisa plockandet gett

Och bilden av farmor framträder så tydligt bland alla lupiner vid ödegården, hennes skratt, hennes busighet, hennes allt...

Jag är så tacksam att denna vackra blomma växer även här i mitt svenska land

Att jag till och med fått den att ta sig precis bredvid husknuten

Så att jag kan hänföras av den

Minnas

Och smålängta till ett annat land tillsammans med den!

Små blir stora!

Pappa Antons babyn blir stora :)

Dock är det fortfarande svårt att se om det blir höns eller tuppar av dem! 

Fina är de iallafall, växer och funkar fint i flocken.

Mamma Ada har gått vidare i livet och lämnat dem åt sitt öde och värper ägg igen, de små håller dock ihop i vått och torrt!

Det händer i trädgården!

Tomatplantorna blommar för fullt inne, vill ut, ut nu :)

Smultron plantorna växer!

Äppelträdet slår ut!

Bambun har överlevt vintern och de kalla nätterna vi hade för ett par veckor sedan och tittar nu fram!

Jordgubbsplantorna har gått i blom!

De första tappra växterna i grönsakslandet tittar upp, spenat och rädisa!

Nässlorna och kirskålen växer så det knakar, bra eller dåligt? De är iallafall goda att äta upp!

Jordärtskockorna har även de överlevt vintern och tar nu fart!

Grönbete!

Äntligen har de små fått komma ut på grönbete! De firade det med gräs och att springa efter mamma vart hon än gick, även om det betydde att man kunde bli ivägsprätt av mammas ivriga fötter!

För mamma Ada hon firade att hon äntligen fått komma ut från barnkammaren med att sprätta vääääldigt mycket!

Och därefter tog hon ett ytterst långt sandbad

och det syntes i hennes ögon att den baljan jag ställt in med grus till henne inte på långa vägar kunde liknas vid ett äkta sandbad utomhus!

Nu har även resterande flockmedlemmar fått komma in till barnfamiljen, så flocken är komplett igen. Fröknarna bråkade lite och babysarna tyckte det var lite läskigt med stojet, men ingen var dumma mot dem. Och coola tuppen Anton han tyckte mest det var trevligt med nytt damsällskap och uppvaktade sin Ada men var inte aggressiv på något sätt!

Så nu är allt lugnt i hönsgården och alla individer är nöjda och glada :D