Jul!?

Den här tiden på året brukar jag vara i full fart med att smyga in julen i mitt hem

En tomte där, en röd filt i soffan, pepparkakor och glögg i stora hälsofarliga mängder

Och det brukar excellera, så att innan första december att hunnit infinna sig har jag lyckats dra fram allt julpynt jag äger, varenda julgardin är uppe och julgranen sprider sitt vackra sken

Men i år, inte mycket alls...

Det står en tomte i köket, och en bortglömd flaska glögg i kylen

Och på andra våningen lyser det förvissa en adventsljusstake, men det var ju bara för att retas lite med grannen

Och jag bakade pepparkakor men det var för att Mattias så gärna ville äta dem

Var är all den glädjen, längtan, kliandet i fingrarna?

Jag bokade Finlandsbiljetter, men dom gäller inte förren efter nyår

Och kanske det är där i det ligger

Att jag för första gången på 28 år inte ska fira julen i Hangö

Jag ska inte klä granen med pappa dagen innan julafton, inte skära upp brännhet skinka med mamma och inte dela ut julklappar med släkten. Inte äta mormors sill och mammas potatislåda...

Jag ska vara med Mattias, mannen jag älskar, och jag vill vara med honom

Men än har vi inte hunnit skapa några traditioner tillsammans

Och kanske får det vara så i år

Att inget är sig likt, och i år får vi försöka hitta dom där sakerna vi kan göra tillsammans som efterhand kommer bli vår jul

I år är inget som det någonsin varit men det får bli bra i år också

Bara lite mer trevande än det brukar vara...

Iskalla händer!

Jag trivs väldigt bra på landet, och det är på landet jag vill bo!

Men när det är något jag inte förstår eller kan använder jag ofta frasen "men jag är ju från stan" som ursäkt när det gynnar mig.

Och det ligger något i det ibland, det finns faktiskt saker jag saknar som bara kan vara i stan...

Nu när hösten kommer med stormsteg, den i andras ögon fula hösten. Den regniga, gråa och väldigt mörka hösten. Då njuter jag i fulla drag, av mörka kvällar, regn mot fönsterrutan och hårda vindar som drar kring öronen.

Men något jag saknar på landet är den där känslan när man efter en lång skol- eller arbetsdag cyklar eller går hem i regnet. När man har lite för lite kläder på sig för årstiden, när regnet letar sig in i nacken och fingrarna blir alldeles iskalla. För då är det en så fruktansvärt härlig känsla att komma innanför dörren hemma i en varm lägenhet. Sparka av sig blöta skor, byta om till torra, varma myskläder, sätta fast det blöta håret i en knut och så koka varmt te. Hålla de där iskalla händerna mot den brännheta koppen och känna teets värme sprida sig i hela kroppen. Och regnet öser ner utanför mot den kalla fönsterrutan!

Det kan jag verkligen sakna ibland, för nu när jag bor på landet måste jag åka bil för att komma hem. Och i bilen är det varmt och skönt, och mina fingrar är aldrig så där iskalla när jag kommer hem efter en lång skoldag...

Tidsmaskin!

När jag sätter mig i bilen och åker till skolan om tidiga mornar känns det lite som att sätta sig i en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden...

Och inte bara för att vuxenutbildning känns väldigt mycket som att vara 15 år igen. Det är matte, ekvationer, grupparbeten och engelska glosor. Det är klassrum och lärare som poängterar det viktiga i att vara i tid. Det är läxor och prov och betyg. Och det är roligt, men det är också att vara 15 år igen...

Utan även för att på vägen till skolan ser jag alla dessa ännu mindre barn som är på väg till sin skola. Stora ryggsäckar men små ryggar. Och de cyklar tillsammans, eller ensamma och vissa står stilla i ett gathörn och väntar på någon som är sen.

Och den scenen för mig tillbaka till känslan av att vara 10 år igen och stå i ett gathörn och vänta på någon som alltid var sen... Känslan av att cykla hem i snömodd med en alldeles för tung axelväska... Känslan av att sitta längst bak i ett klassrum och vara livrädd för att finska läraren ska tilltala mig...

Men nu är jag 28 år och sitter i ett klassrum och löser ekvationer, försöker prata engelska och förstå politik. Och jag känner mig ganska liten igen, samtidigt som ingenting är som det någonsin varit och jag ser rätt ljust på framtiden!

Ingen Tassa!

Om kvällarna när det mörknat går jag och Bamsen en sista promenad ensamma i natten innan läggdags. Sida vid sida traskar vi fram i tystnaden, och lyssnar. Lyssnar efter ljud. Och oftast är det alldeles, alldeles tyst. Ibland störs vi av billjud, vägen lyses upp och vi får slänga oss i diket, utan reflexer och ficklampor som vi går.

Men ibland stannar vi till av ett helt annat ljud. Jag hör henne. Och alldeles stilla lyssnar vi och spanar och anar små tassar i mörkret.

Men hon är aldrig där

För jag hör bara hennes speciella mjauande läte i mitt hjärta

Hon är aldrig där

Hoppet det återstår, tron att hon en vacker dag ska tassa tillbaka hem igen

Den lämnar mig aldrig

Så vi fortsätter lyssna, Bamsen och jag

Min älskade vildkattunge!

Mallorca

Jag har förvisso flyttat från ett land till ett annat

Men det som i andras ögon ses som en väldigt modig och stark sak var för mig mest en överlevnadsstrategi

Och jag har varit i Paris

Också rätt så coolt i mångas ögon

Men jag var 15 år och visste inte någonting om livet

Det som skall hända om en vecka är något väldigt många har gjort, och gör hela tiden. Inga märkligheter!

Men för mig är det något alldeles nytt, något jag aldrig gjort i hela mitt liv

Om en vecka lämnar vi Sverige för en vecka på Mallorca. Och det känns stort!

Tänk, en riktig solresa, för första gången i mitt liv!

Sverige

Finland

Mallorca

Mamma

På engelskan idag läste vi en text om en tjej som var ovanligt modig. Hon och hennes mamma skulle flyga till hennes far men flygplanet kraschade i djungeln, alla dog utom denna tjejen. Trots alla skador hon fått och djungels faror lyckades hon överleva...

Vi skulle alla säga vad vi tyckte om texten.

Och alla uttryckte sig ganska likadant "What a amazing story och what a amazing girl"

Och så blev det min tur!

Yes, I think it was very sad...

Sad?? sa läraren, she alived!!

Yes, but her mother don´t...

Jag kanske är konstig men det var det jag hakade upp mig på med hela texten, inte hur fantastiskt det var att hon överlevde utan hur sorgligt det var att hon förlorade sin mamma...

Vad olika man kan se på en text...

Livet pågår!

Det slog mig häromdagen att det måste vara nära på tio år sedan jag tog examen i Brusaby

19 år gammal, med livet framför sig

Examen i lantbruk, oj vad stolt jag var

Ett pappersark i handen som bekräftade att jag har examen inom lantbruksbranchen, med inriktning husdjur

Och tio år går fort, men inte en enda dag av dessa år har jag arbetet med det jag en gång utbildade mig till

Inte en enda dag...

Och nu jobbar jag inom hemtjänsten, långt från allt vad lantbruk heter

För jag vet fortfarande inte vad jag vill, borde eller ska

Det är ett rörande jobb, att sköta de gamla

Jag blir berörd hela tiden

De säger till mig att det går så fort

Så fort, och så är det över

Livet...

Och de tittar på mig med ledsna gammelögon, och jag vill så gärna sitta kvar en stund och hålla handen, men det är fler som väntar

Men de här rätt, det går fort livet, och allt medans man planerar vad man vill, borde och ska så passerar det, livet...