Singel

Ibland älskar jag verkligen singellivet...

En sväng ut i skogen och hämta hem en liten, liten gran. Jag tycker den är söt, och ingen annans åsikt är viktig.

Hem och en kort ljusslinga och lite glitter, klart. Du, som inte finns hade kanske tyckt att det var för lite, men jag gillar den.

Julmusik på hög volym, kanske för tidigt men varför inte, jag älskar julen.

Vilt dansande 0ch klängandes upp och ner på stolar, upp med julbelysning och fram med ljus.

Och en tyst bön om att inga katter ska brinna denna julen :)

Vilda katter och katthår överallt, jag älskar dem, och ingen annan behöver göra det...


Och iklädd endast nyinköpta trosor, bh och benvärmare (som ni dock inte får se bild på...) dansar jag runt tillsammans med katterna till julmusik en ensam fredagkväll i november.


Och är rätt lycklig ändå...
Utan dig!



Och när musiken tystnar värmer jag glögg och sätter på tv´n med Stargate SG1. Och jag kan titta hela natten utan att någon bryr sig, bara för att jag råkar älska denna serie.


Ibland är det skönt att få vara egoistisk!



Ibland...


//Marie

Länge sedan!

Jag har inte bloggat på länge...
Men jag fick lust idag, problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva...

Jag har köpt en Saab, mamma och pappa åkte hem idag, det är två månader till julen.
Telly har ett stort sår, katterna blir nedslagna av grannkatten så fort de går ut.
Vi har fått löneförhöjning, jag gillar min stuga, första snön har fallit i år.

Jag vet inte vad jag ska skriva ikväll, men jag skrev några rader ändå.

Saknar er mamma och pappa...

//Marie

En krock?

De kom som en vind från förr...
En smekning av det förflutna...

Alla ord var nästan desamma, och jag njöt av att bara lyssna, på en dialekt som tog mig flere år tillbaks i tiden. Och jag njöt av att säga sju sjösjuka sjömän utan att få ett enda skratt, ett enda höjt ögonbryn till svars. Bara få säga så som jag alltid gjort och veta att det någonstans är rätt.
Vi tog oss tillbaka längs minnets stig och pratade om de människor som fanns då, om de fester vi gick på, om de lärare vi hatat.
Vi pratade om en tid som finns men som aldrig kommer finnas igen...

Men medan vi pratade, när jag inte tänkte på vilka ord jag borde och inte borde använda smög det sig in nya ord i mitt ordförråd, ord dom skrattade åt, ord jag aldrig skulle drömt om att använda den där tiden för länge sedan. Vi käkade inga mackor på den tiden, och vi fikade aldrig och bakis, det är något man har där bak. Nej, då åt vi smörgåsar och gick på kaffe och krabbis var det man hade varje torsdag efter onsdagsen alkoholintag...

Och det blir lite sorligt inom mig att på något sätt känna att jag ingenstans hör hemma. För jag känner mig så himla bekväm med deras dialekt, jag vill prata som dom men jag kan inte längre. Jag vill inte bo i deras land. Jag vill bo i sverige och jag tar efter den här dialekten och samtidigt kan den aldrig bli min riktigt på riktigt!

Jag känner mig som mina katter, blandras och vart jag än hoppar så krockar jag med något...



//Marie

Framtiden

Framtiden är

mörk

och ljus

Skrämmande

och spännande


Framtiden är

En ensam häst

En stor ardenner vän


Och en stuga på landet



Framtiden är

min





//Marie

Farväl Davve

Jag kan inte förstå

Inte förstå hur det kan bli så tomt

Hur det kan göra så ont

Jag kan inte förstå att du är borta

Att du inte finns kvar här längre

Jag kan inte förstå att du inte står där i hagen och gnäggar när du ser mig

Jag kan inte förstå

Att du inte längre finns

Jag älskade dig

Jag älskar dig

Jag kommer alltid att älska dig

//Marie

...

Jag tänker ett ord
Ett ord
Ibland två

Jag andas två andetag
Två andetag
Ibland ett

Jag säger ingenting
och jag håller andan

En uppdatering :)

Förlåt mig...
Men livet har snurrat lite fort senaste tiden, datorn har bland annat varit försvunnen några vändor och så :)

Men nu, nu är jag, katter och hästar flyttade. Känns, ja, hur känns det, bra tror jag :)
Fåren bor ju fortfarnade kvar så jag åker ut på landet rätt ofta fortfarande, och när jag ser huset nerifrån vägen hugger det till litegrann, att det inte längre är mitt. Men när jag åker därifrån igen känner jag mig fri, över att det inte längre är mitt.
De har redan börjar renoveringen där ute, vad jag förstod skulle alla väggar bli vita. Jag säger bara, stackars hus, det som var så himla fint...

Min nya lägenhet har inga vita väggar och det e jag glad för, den är mysig, lagom stor och det känns bra, att vara här. Katterna älskar fönstrena, här utanför händer det ju faktist någonting ibland. Värsta storstan liksom :)

Och hästarna har fått det så himla bra. En toppenhage, stor med både åker och skog och de kan till och med gå in om de vill.
Och jag gillar det, att cykla dit och att cykla hem och att cykla till jobbet och att cykla hem om natten. Ibland ensam, ibland med kompisar. Jag gillar det...

Jag tänkte jag skulle ta bilder, jag ska ta bilder, så ska ni få se hur vi har det :)
Kram på er alla!