Mamma

På engelskan idag läste vi en text om en tjej som var ovanligt modig. Hon och hennes mamma skulle flyga till hennes far men flygplanet kraschade i djungeln, alla dog utom denna tjejen. Trots alla skador hon fått och djungels faror lyckades hon överleva...

Vi skulle alla säga vad vi tyckte om texten.

Och alla uttryckte sig ganska likadant "What a amazing story och what a amazing girl"

Och så blev det min tur!

Yes, I think it was very sad...

Sad?? sa läraren, she alived!!

Yes, but her mother don´t...

Jag kanske är konstig men det var det jag hakade upp mig på med hela texten, inte hur fantastiskt det var att hon överlevde utan hur sorgligt det var att hon förlorade sin mamma...

Vad olika man kan se på en text...

Livet pågår!

Det slog mig häromdagen att det måste vara nära på tio år sedan jag tog examen i Brusaby

19 år gammal, med livet framför sig

Examen i lantbruk, oj vad stolt jag var

Ett pappersark i handen som bekräftade att jag har examen inom lantbruksbranchen, med inriktning husdjur

Och tio år går fort, men inte en enda dag av dessa år har jag arbetet med det jag en gång utbildade mig till

Inte en enda dag...

Och nu jobbar jag inom hemtjänsten, långt från allt vad lantbruk heter

För jag vet fortfarande inte vad jag vill, borde eller ska

Det är ett rörande jobb, att sköta de gamla

Jag blir berörd hela tiden

De säger till mig att det går så fort

Så fort, och så är det över

Livet...

Och de tittar på mig med ledsna gammelögon, och jag vill så gärna sitta kvar en stund och hålla handen, men det är fler som väntar

Men de här rätt, det går fort livet, och allt medans man planerar vad man vill, borde och ska så passerar det, livet...

Känslan man får...

Det finns en viss känsla som uppstår när man nångång besökt folk som bor långt ute på landet, i sneda gamla hus och där det väller ut katter överallt. De har katter på kökssoffan, i hallen, på gräsmattan, på vägen, vid postlådan, ja överallt. Det är lite slöa katter som finner sig vara i stora flockar och få godbitar från bordet!

Det är en viss känsla man har för den typen av människor som bor på det viset...

Idag fick vi ny kyl och frys hemlevererade och installerade. Väldigt lyxigt!

Men jag kunde inte låta bli att se vårt hus ur denna unga killes ögon. Eftersom det vällde ut katter, de var överallt, inne och ute!

Och när han satte sig i sin bil och åkte härifrån så är jag säker på att han hade just den känslan i sin kropp, som man får hos folk som bor i sneda hus, långt ute på landet med alldeles för många katter...

Köksfix!

Köket fick sig en liten förändring :)

Tur det finns garderober fulla med grejer så det är bara att (återigen) konka runt allt för att få till det som man (jag) vill :D

Plats behövs när nu äntligen hel kyl och frys ska införhandlas!

Kasta sig ut!

Imorgon är det dags!

Imorgon är det dagen D!

Som jag längtat!

Och ändå är den fruktad!

Min allra sista dag på Rasta!

6 år har kommit och gått, och många dagar har varit min sista. På väg till olika skolor och äventyr, men på något sätt har jag alltid återvänt. Till platsen som varit min trygghet och stabila punkt under all min ensamma tid i Sverige.

Det har varit mycket blod, svett och tårar!

Alla ärr som finns på min kropp, med ursprung Rasta är svåra att räkna! Det är oändliga knivsår, brännblåsor och ett och annat stänk av frätande medel i ögonen som passerats!

Svetten har forsat fram över panna och rygg, när otaliga hamburgare och raggmunkar blivit stekta, miljoner människor serverade och tonvis med mackor producerade!

Och visst har det varit tårar, när orättvisor och skvaller blir för mycket...

Men det har även varit skratt, vänskap och kuligheter!

Och inte minst en rangliga väg fram till den stora kärleken ;) För vore det inte för rasta hade jag inte träffat Malin, och hade jag inte träffat henne kanske jag aldrig hade hamnat i Tokared!

Vänskap och kärlek för livet!

Men man kommer till en punkt när det tar stopp, när man inte utvecklas längre, när det räcker med skvaller, när man helt enkelt inte orkar längre! När allting tar slut!

Imorgon jobbar jag min allra sista dag på Rasta!

Det är dags att kasta sig ut och testa vingarna!

Det är dags att testa Sverige utan Rasta!

Det är dags att gå vidare, vart det än bär mig!

Förändring!

Och vad tiden går...

Det är 6 år sedan jag flyttade till Sverige. Det känns som igår, samtidigt som en evighet har förflutit. Jag är inte längre den där tjejen som med tårar i ögonen satte mig på ett flygplan helt ensam första gången i livet och flög iväg mot det helt okända. Hon har formats och stärkts av hundratals drömmar och ideér, upplevelser, platser och människor.

Jag är inte heller samma tjej som för tolv år sedan gick ur högstadiet i den kalla kuststaden Hangö. Med allt framför mig och livrädd som aldrig förr.

Inte samma tjej som bodde i Ekenäs för 9 år sedan, då festen var det enda viktiga. Då känslan av cider som bubblade ner mot magen gav mig makt och framtiden inte existerade.

Idag är jag jag, vilket jag alltid är, men ändå inte...

Jag har hittat den platsen jag vill vara kvar på, och jag har hittat mannen jag alltid vill vakna upp bredvid!

Bara det en dröm jag aldrig trodde skulle bli sann!

Tusentals drömmar och idéer finns fortfarande kvar för livet är ständigt i förändring, och ska så få vara.

Om tio år igen kommer jag inte vara samma tjej jag är idag. Men jag är ändå alltid jag och den enda jag som jag har!

Våren är här!

Trädgårdsarbete :)